Så fort man tittar bort så tycks man göra fel
Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle säga det första gången vid hyllorna mellan mjölet och sylten. Att det skulle göra dig lite ställd och så skulle jag gå därifrån bara. ”Jag älskar dig” samtidigt som jag plockar ner ett paket med havregryn. Det skulle vara perfekt. Men så blev det ju såklart inte.
Efter sju månader höll jag på att göra slut. Det gick upp för mig att du började lära känna mig då. Inte att jag alltid blöter tandborsten innan jag tar tandkräm och inte tvärtom. Utan att jag är dålig på att vara dålig, blir vrång när jag är hungrig och gråter ibland när jag känner mig ful. Att mitt uppmärksamhetsbehov förmodligen kommer ta mer tid än vårt sex kommer få ta. Du började lära dig detta och mig, men du gjorde inte slut. Tanken av att någon på riktigt visste hur fruktansvärd jag var gjorde mig sårbar. Jag ville hellre göra slut på det så fort som möjligt. Varför gjorde inte du det först?
Flera år senare började det värka igen. En hel vår gick där allt kändes. Jag kände med varenda liten textrad, varje liten melodi. Det kändes som att jag led mig igenom varje dag i flera månader med en klump i magen och sakta sakta bearbetade vad som skulle hända. Kanske gjorde jag slut redan i början av januari. Utan att du fick veta. Sörjde om nätterna och kramade krampaktigt din kropp och luktade på din rygg. Låg länge och andades in din lukt och fascinerades av hur du kunde lukta granskog fastän du var född stadsbo.
Ångrade mig såklart ungefär varannan dag men någonstans i mig hade något dött. Jag hade en död stump i magen som inte skulle reparera sig själv. Inte med skratt, inte med utlandsresor och inte med pussar på pannan. Hur kan man förbereda sig mentalt på att en dag inom en snar framtid hugga av sig armen? Så kändes det. Och självklart lät jag bli. Ingen jävel hugger väl av sig armen utan anledning.
Under hösten åkte jag iväg, förväntansfull över allt jag skulle uppleva utan dig men också hoppfull om att det skulle vara ett tecken. Ett tecken på att det skulle vara vi, alltid. Intalade mig om och om igen att när jag kommer tillbaka, då kommer allt vara annorlunda. Annorlunda men tillbaka till precis likadant som det var i början, när jag var nitton och du tjugo.
När jag var nitton och du tjugo brukade jag inte hata att du alltid är sen, brydde jag mig inte om att du är dålig på att höra av dig till din familj eller att du bara lägger upp bilder på dig själv på instagram. När jag var nitton och du tjugo brukade jag älska hur spontan du var och inte brydde dig riktigt om konsekvenserna. Nu kallar jag dig inte spontan längre. Nu kallar jag dig för någon utan framtidsvision. Vem gör så mot någon man älskar?
Kanske gjorde jag slut mer på riktigt den där lördagen i Toronto i oktober. Fastän jag kollade dig rätt i ögonvitan och grät och sa nej så jag nog egentligen ja. Ja, jag vill göra slut. Jag har redan gjort slut men du fattar ju inte. När jag packade ihop lägenheten och la alla mina saker i min låda och alla dina saker i din låda, då fattade inte jag heller. Men när jag slutade skratta, fattade du inte då? Fattade du inte när jag firade vår treårsdag med att klättra och dricka öl med Jonas? Fattade du inte när du tog tåget hem till Göteborg på alla hjärtans dag?
En dag var det helt plötsligt bara självklart. Det var bestämt och nu skulle du också få veta. Att vi inte skulle vara ihop något mer. Att jag inte är personen som du ringer och säger god natt till längre. Att du inte är personen som jag kommer komma hem till längre.
Fast jag hade tänkt på det oändligt många timmar i vad som kändes som en evighet tycktes aldrig rätt tillfälle komma. Så en dag fick det bara bli av. På en måndag kl 19. Fan vilken konstig tid att göra slut med någon. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att dessa fyra himmelska turbulenta känslosamma åren skulle ta slut på en måndag kl 19. Två år tidigare när Veronica Maggio släppte ny skiva minns jag att jag tänkte för mig själv ”jag vägrar vara heartbroken förens hon släpper sin nästa skiva”, för det kommer nog behövas minst tre men man får väl nöja sig med en.
Första veckan glömde jag av varför jag ens någonsin hade kunnat tycka att vårat förhållande var dåligt. Det var som att hjärnan fick en härdsmälta och allt som någonsin varit dåligt glömdes bort medans allt som var bra fördubblades. På nätterna smög jag in på ditt spotify-konto och tog bort offline inställningarna och lyssnade på låten du skrev om mig. Ville att du dagen efter skulle se att jag också lyssnade, att jag också grät och sörjde som om att det var du som gjort slut med mig. Ville att du skulle veta att jag också led och behövde bli sedd och att du skulle smsa mig mitt i natten och skriva att du inte heller står ut. Men det var ju inte du som gjorde slut, det var jag.
Sex timmars tidsskillnad och en atlant mellan gjorde att jag avskärmades lyckosamt mycket från vad som faktiskt hänt. Men aldrig slutade jag undra hur det gick för dig? Fick du också en gråtattack av tanken att kyssa någon annan? Hade du kanske redan gjort det långt innan jag lyckades gör det? Började du förstå varför eller kändes det, precis som för mig, bara mer och mer oklart?
I januari flyttade jag till samma stad som dig igen. Var brun, utvilad, hade kysst någon, längtade efter våren. Och så träffades vi igen för första gången på två månader. Vi sågs på tisdagen, onsdagen och torsdagen. Skrev på fredagen, lördagen och söndagen. Och båda konstaterade att allt kändes lika vanligt och fint som innan, fast utan all irritation. Det var ju vi, precis som vanligt i en ovanlig vardag.
Mina vänner tvingade mig att lova att vänta till mars. Om jag fortfarande längtade i mars så fick jag lov att säga det till dig, men inte innan. Jag ångrade allt vissa dagar och tyckte det var solklart andra. Blev alldeles för full utan att gråta och tänkte att det nog fanns en mening med att hugga av sig armen ändå.
Och så blev det mars. En månad det skulle blir smärtsamt tydligt att du inte längre var där. Redan innan mars hade jag ju insett att jag inte bara saknar hur din hud känns på morgonen men också ditt långsamma sätt att förklara saker. Att jag saknade något så irriterande som när någon förklarar saker utan att komma till poängen. I mars sa jag att jag saknade dig och du sa att du inte saknade mig lika mycket längre. Du sa att jag hade haft rätt när jag gjorde slut, att vi inte var så lika längre. Man brukar ju alltid vilja att någon ska säga att man har rätt, framförallt jag. Men just den där onsdagen i mars ville jag bara att du skulle säga att jag hade fel.
Fyra år. Det hade känts som att vi levde på lånad tid i något slags spel där vi snart skulle få veta att aldrig i livet varar kärlek så länge. Fyra år. Jag klarade inte av det. Det stressade mig för mycket, snart skulle det ta slut ändå. Lika bra att sluta i tid innan det blir fult och olidligt. Men den där onsdagen i mars. Aldrig någonsin hade fyra år känts som en så kort tid. Aldrig förr hade fyra år känts som alldeles för lite.
Mamma
Jag tänker ofta på mamma och vad hon verkligen är. Om hon är stark eller svag? Först tänkte jag att hon var svag, sen insåg jag att hon var stark. Men nu vet jag inte längre. Jag tror att hon är svag. Eller så är det jag som är det, så otroligt jävla svag. Allting verkar ha gått inåt denna hösten, handlat om mig. När det egentligen borde handla om henne, det är ju hon som är sjuk.
Hon kanske till och med är jättesjuk, dödssjuk. Det lamslår henne och har gjort det en tid nu. Jag finner det så himla utmattande. Orkar inte prata med henne och vänder mig inåt. Jag slår vad om att jag hade kunnat ligga i sängen i veckor och bara tänkt på mig själv. Hur mitt liv kommer bli annorlunda utan henne, att ingenting kommer bli som jag tänkt mig. Hur livet blir när jag är en sån person som inte längre har en mamma.
För henne är det tvärtom, såklart. Hon kan inte prata om någonting annat är sjukdomen, läkartider, väntas tider.
Om de sätter en annan diagnos på henne ska jag nog fan köpa champagne. Eller får man det? Fira att hon får en diagnos, men bara hon inte dör av den? Det kanske bara är jag som är sådär inåt igen, självupptagen. Försummad av svaghet.
Mina tunga steg har alltid nära hem.
Vi går hand i hand och jag tänker, att du aldrig får släppa. De där händerna med sönderbitna nagelband, som är flera storlekar större än mina med synliga ådror på sig som mynnar ut i handlederna. Släpp inte mig.
För att just idag, även om vi har tunga matkassar att bära hem och pianotangenter som det behövs övas på, så får du inte släppa mig. För du kanske behöver bära mig hela vägen hem.
Som så många andra dagar, när jag känns några kilo tyngre, älskar jag hur dina enorma tummar låser fast mina vintertorra händer i dina. Och så går vi hem. Du släpper inte.
För hjärtat och alla slag det tar
Det finns ingenting som hans andertag när han är bakfull. Han hade kunnat sluka mig med de där andetagen. Jag hade kunnat gömma mig där, i hans lungor. Men istället nöjer jag mig med att lägga kinden på den lilla platta hans skulderblad skapar. Andas in honom. Känner in honom. Får overklighetstankar.
Jag brukade bara kunna skriva om sånt som gav mig ångest, sånt som gjorde mig ledsen. Men du gör att jag vill skriva om allt. Måste skriva. Jag kan ju inte bara sitta här med alla tankar och inte göra något.
Jag vet att du kan göra mig så fruktansvärt ledsen. Precis när som helst, precis när du vill. Jag är så overkligt sårbar kring dig. Alla de här känslorna är så mycket större mig. Kanske större än dig också. Kanske är det därför jag måste skriva om dig.
Jag ska aldrig sluta komma hem.
Jag åkte hem. Hem så långt bak i raden av vad man kan kalla hem. Hem till mormor och morfar. Min morfar, som trots bortgågna systrar och ryggproblem fortfarande är den spralligaste personen jag vet. Som kramas hårt, länge och svettigt. Som är magrare än någonsin. Som skrattar rakt ut när jag överraskar honom med min närvaro.
Vi går ut i skogen, min skog. Han visar mig sina hemliga svampställen. Det känns som en jäkla ynnest att få gå där själv med honom i flera timmar. Han låtsas som att han inte ser de klart lysande kantarellerna så att jag ska få fler. Han har en sån där typisk telefon som det inte låter något i trots att man trycker på svara knappen. Han var min absolut bästa kompis när jag var fem.
Vi går hem till mormor igen. Där serveras det alltid hemmagjord saft och hallongrottor. Där bottnar tre generationer av konflikträdsla. Där hänger de bästa korten från mammas barndom. Där ligger det alltid flertalet lösta korsord på bordet. Där kan man sova i lakan bäddade med trygghet.
Älskling du luktar lycka.
Det är som att han har melatonin i huden. Hypnos i andningen. Som om hans snarkningar stoppar om mig. Som att hans aura pussar mig på pannan. Som att hans närhet är som att sova på moln.
Aldrig samspelar vi så bra som vi gör i sömnen. Aldrig tidigare i vaket tillstånd har jag längtat tillbaka till min säng som jag gör nu.
Wildling
Så ställer jag mig där, gömd i mörkret i min trappuppgång och får äntligen denna dagen börja gråta. För att det har varit hemskt och för att saker varit mer hemska idag än andra dagar. Saker blev helt plötsligt så påtagliga. Blev så indirekt självklara att låtsas som motsatsen.
Det här barnet som jag gått och kärat ner mig i, i flera månader kommer att dö ifrån mig. Och massa andra i hans omgivning. Som ett stor brett djupt hål i asfalten kommer han försvinna en dag.
Folk säger till mig att det inte är mitt barn, och det är det ju verkligen inte. Men det är ju ingen som förstår det här. Sandra och Maja, ja. Men de andra, de förstår ju inte mitt totala engagemang och fullständiga kärlek. Hellre där alla nätter i veckan än en kaffe på café. Och till och med jag själv känner mig döende. Men han, han skrattar när jag ger honom mediciner. Han sover på nätterna när jag gråter och önskar att han kommer bli äldre än jag. Jag är inte redo för det här, det kom som en chock idag. Jag vill ju inte göra något annat än få honom att sova bra sålänge det går. Spelar ingen roll om han är 4 eller 14, bara jag är där. Bara han stannar.
Jag tappar andan och du vinner
Listor. Jag älskar listor. Så här sitter jag i någons annans hem i lund och skriver återigen en lista över sånt som är bra. Sånt som jag gillar och som jag, jo men ah, rätt ofta glömmer bort. Blir på något sätt lugn av att bara kolla på det färdiga resultatet och se alla saker samlade på ett och samma papper. Herregud vilken vilsen människa jag är ibland.
Dock gillar jag tanken av att man har en liten person i sig, som Nilla pratade om. En liten version av sig själv helt enkelt. Jag antar att det är henne jag försöker ta hand, det räcker ju med att en av oss är vilsen. Oftast är det hon som är det och inte jag, därav min egen förvirring.
Sitter själv i någon annans hem, och är återigen sur på personen i fråga som inte är här. Helt utan anlednign dock, jag får skylla mig själv, jag visste att han skulle vara upptagen. Han har verkligen inte gjort något. Det är bara alla dem här jäkla nätterna, när det känns som att jag har rullat kilometerlånga sträckor fram och tillbaka i min säng och väntat på att en varm rygg ska vara i vägen så jag får stopp. Finns det någonting bättre? Äppelskivor med kanel och socker på möjligtvis.
I måndags sa jag upp mig. Tydligen längtar jag ännu längre bort än såhär, och nu ska jag nog faktiskt göra det på riktigt. Kommer jag in på den här kursen kommer jag nog banne mig göra det. Flytta till Frankrike, även om det bara är tre månader. Usch. Alltså på riktigt, fy vad läskigt det känns. Tror jag kommer ha mitt livs bästa vår. Vågar jag det?
Han kommer hem om ungefär en timma, och kommer förmodligen vilja plocka mina ögonbryn ytterligare lite till. Jag kommer förmodligen låta honom, fastän jag tycker att det gör ont. Han är så satans gullig när han koncentrerar sig.
Allt jag lärt mig hittills.
Rätt och fel. Dåligt och bra. Nu och då.
Har i flera års tid utövat självkritiskbehandling på mig själv, samt blivit mästare och expert i ämnet. Som så många andra. Jag tänker dåligt om mig själv, saker jag gör och saker omkring mig. Något av det värsta jag vet är förväntningar, framförallt mina egna förväntningar på mig själv. Att göra andra besvikna, visst det är jobbigt. Men att inte klara av att göra de där små sakerna för sig själv - det är värre.
Medans jag sitter på ett obekvämt golv och klunkar i mig min tredje kopp kaffe insåg jag alla de saker som jag haft förväntningar på, men som visade sig vara motsatsen. En fantastisk känsla! Till exempel att kunna få berätta för tonårs-Frida att nyckeln till lycka inte är viktnedgång. Såhär några år senare och en hel del lättare, känner jag mig absolut lycklig, men främst tanig och svag.
Och även om personen jag gillar har flyttat 26,9 mil längre bort och jag inte alls gillar att sova ensam, så får jag faktiskt ensamtid. Egentid. Tid att bara vara med mig själv - min bästa kompis! Tid att gråta ogenerat, tid till att stirra i en vägg eller i ett tak och bara tänka, tid till att göra saker långsamt men noggrant. Jag förväntade mig att det bara skulle kännas som ensamtid.
Jag trodde även att hösten skulle föra med sig en ganska duktig höstig säsongsdepression med tanke på att jag sällan kommer se dagsljuset. Men jag slipper ju åtminstone ha ångest över att jag inte solar, utan kan istället ohämmat och passionerat ägna mig åt att plöja serier.
Världen har inte plats för rättvisa
Jag har ett febrigt barn i min famn. Tillsammans har vi flätat samman våra armar och ben till en oskiljaktig trygg klump. Han feberyrar sig upp till min hals och borrar in sin hals, ger ifrån sig några små ynkliga ljud långt ner ifrån halsen och somnar tungt. All feber och närhet gör att vi svettas på varandra så att kläderna får en mörkare färg. Vi sitter så länge, ända tills han sover så hårt att han inte märker av sin dåliga tunga andning eller att jag lägger tillbaka honom i sängen.
Detta lilla barn, som saknar tal och förmågan att stå upp själv. Han kan skratta som ingen annan och ger så mycket kärlek. Och jag slukar upp det som den girigaste människan på jorden. Vi har inte ens släktband till varandra, jag får till och med betalt för att vara med honom. Men han är det finaste jag vet. Hur kan världen låta honom få lida så mycket som han gör?
När är det för tidigt för att älska?
Jag har en väldigt klok och fin syster som härom dagen påminde mig om vad jag brukade tycka om att göra, vad jag brukade älska. Så jag tänker att jag skriver en sån där lista igen, över saker jag älskar, för att det kan vara viktigt att tänka efter en extra gång. Extra viktigt att kunna kolla tillbaka på när man i vindens hast ibland glömmer av.
Jag älskar: nybäddade sängar, alla sorters blommor, våran hunds ylande när vi träffas för första gången på veckor, att bada i mareld, löskokta ägg med citronmajonäs, synliga ådror på händer, att träffa mamma eller pappa när man saknat varandra, kustfägringste, när solen bränner på skinnet, när mormor ringer och frågar vad jag gör, saltvattenhår, kanel, mitt jobb, att baka kl ett på natten, när vänner flyttar hem från länder de bott i alldeles för länge, att känna sig hemma, att min syster ska gifta sig, pink lady äpplen, mitt aussie schampo, candy crush, att bada, att fylleälska alla man känner, lökringar, mina nya vans, att sova tills man vaknar, tystnad, när mina lakan luktar som Marcus, årstider, spöregn, när man vågar säga nej, pesto, att bli ryst på, när man går upp tidigt, att komma folk nära, att gå länge själv på stan, allt som finns inne på Åhlens, mangos, hotellfrukost, snus, att måla naglarna, Dirty Dancing, basilika, blåvalar, Marcus?
Jag är alltid den personen som älskar mer
Man lär sig aldrig så mycket om sig själv som när man är rädd. Ramlar ofrivilligt ut ur min säkerhetszon och tappar greppet om min syn på stolthet. Vill ringa alla jag någonsin hållt av och berätta hur mycket jag tycker om dem.
Är alltid så himla jävla fruktansvärt rädd för att förlora mina närmsta. Inte av cancer eller olyckor eller något sånt där overkligt. Utan på grund av mig. Är rädd att jag själv ska orsaka smärta eller konflikter som gör att saker ändras, som gör att jag kommer stå själv kvar. Vart bottnar denna oro?
Har sagt det förut och står fortfarande fast vid det, hellre känner jag tusen gånger mer än ingenting alls. Men man får ta konsekvenserna av det då också. Stundtals psykiskt utmattad.
Ikväll är jag dock mer rädd för dig än för mig själv. Rädd för att du ska göra något som kommer fördärva för mig, som gör att jag ändrar synen på dig. Klart ni har rätt, vanlig hederlig svartsjuka skulle ni säga. Det är det.
Men jag är också rädd för att ändras, så är jag inte den som du blev kär i längre. Har jag redan ändrats? Blivit jobbig och klängig och är inte alls sådär fantastiskt odramatisk och skön som i början?
Men visst finns det anledningar för det också. Brydde mig i princip inte om så mycket annat än att få vara en liten liten mini del i ditt liv i början. Men nu, nu är du min. Och i din närhet under din uppmärksamhet, där får mitt hjärta näring och slutar krampa. Jag kommer göra mycket för att få stanna i den här bubblan.
En pojke i för stora skor
Saknar min lillebror. Fina lilla numera stora lillebror. får dåligt samvete för att jag inte är hemma mer, ser inte hur han växer, hjälper honom inte så himla mycket på traven, hämtar honom inte när han är för full, sover inte i hans säng när han känner sig ensam, är inte en storasyster när han känner sig liten.
Blir så rörd och stolt och alldeles tåris när jag tänker på honom. Tänker på vårat lille team, han och jag i ett stort hus vi inte ville bo i, där vi grät i samma säng vissa nätter och skrattade så vi grät i en ladugård andra dagar. När han fortfarande var liten och len, då jag packade hans matsäck inför skolresan. När han fortfarande tvingade mig kolla på disneyfilmer fast jag var tonårstrotsig.
Blir så rörd och stolt och alldeles tåris när jag tänker på honom. Tänker på hans helt plötsligt grova målbrottsröst som svarar när man pratar i telefon. Älskar hans hjärna och hans värderingar, hur blev han så förbaskat smart bland alla dessa träskor och sprängda däck?
Skulle jag någonsin flytta hem igen, så skulle det vara för dig, lille man!
Lets love numb
Jag känner så mycket nu för tiden. Tänker mycket, men annorlunda. Och skriver därav mycket. Kan väl möjligtvis vara så att jag är töntigt nykär och att det mesta handlar om en person som luktar irriterande gott mest hela tiden. Men också för att det som innan har känts jobbigt numera känns ovanligt lätt. Det som hela förra året oroade mig, tynger mig inte längre. Vilket såklart ger utrymme för andra konstiga små tankar att smyga fram och lufta sig. Fast det känns mest knäppt. Lite som onödig skoskav kanske. Till exempel får jag mest panik över det fina vädret, blir nästan bara stressad.
Det händer mycket nu, jag gör väldigt mycket hela tiden. Och det är så jag gillar det. Mamma har förstås rätt också. Min fina lilla mamma, klart hon vet att jag inte tål stress. Men det skulle jag aldrig erkänna. För det enda hon inte riktigt vet är när det är stress eller bara en rad bra saker som händer på en och samma gång.
Men jag skulle vilja ha en väldigt väldigt lång dag. En dag med Jenny. Den himlas fina heffaklumpen. Skäms nästan ibland över hur beroende jag är av henne. Men ack så lyckligt lottad. Så kan jag få önska mig den där dagen, när vi båda inte har något annat bokat, och vi hinner dricka en kanna kaffe på var enda le pain francaise som finns i hela stan!
En dag med min syster. Bara hon och jag som på den gamla goda tiden på kolonigatan. Blir så varm i hela kroppen av bara tanken på denna vimsiga kloka person.
Eller med Marcus, som jag uppenbarligen inte kan bli trött på trots hundra långsamma ohändelserika timmar i hans säng. Som nästan blir töntigare än Arthur bara för att jag ser mysig ut i hans systers aprikosfärgade pyjamasdress. Med honom kan jag göra vad som helst, sålänge han är på armlängs avstånd och maler på non stop med sina tråkiga historier.
Och slutsatsen av allt detta är ju i princip att jag gillar denna klump av människor alldeles för mycket för att det ska kännas nödvändigt att lägga min tid på någonting annat än dem. Så okej miniångesten - du får mitt godkännande att existera.
Hand on your heart
Känner mig splittrad kring vad det egentligen är som känns i magen, den där känslan som egentligen är den enda som spelar någon roll. Vad känner jag om jag får säga det rakt ut, som om ingen hörde? Nej jag är inte arg, eller sur. Du är mänskilg, du felar - jag kommer ju också göra det. Tips: gör aldrig om det bara.
För det känns som att det kliar på skinnet. Någon slags klåda sittandes på ryggen sådär så man inte helt kommer åt det. Jag är avundsjuk. Små små grumliga tankar som kommer utan förvarning. Gick du hem med henne för att du på bara några timmar ansåg att hon var bättre än mig? Hade hon bättre humor, skrattade hon faktiskt på ett attraktivt sätt, hade hon bara svarta strumpor? Men sen då? Pussades ni på bussen hela vägen hem, luktade hon bättre än mig, tog du på henne så som du brukar ta på mig? Skedade du henne på morgonen som det tog flera månader innan du gjorde med mig? Men framförallt, vill du fortfarande hellre vara med henne än med mig?
Men jag tror dig, tror på allt när du säger att du verkligen är ledsen. Skulle ju faktiskt vilja påstå att jag känner dig efter såhär lång tid. Så nej, jag vill inte slå dig som Ellinore föreslog. Men du kan tyvärr inte kräva av mig att jag ska sluta tänka på det. Där får du skylla dig själv, himla dumma fina människa.
