Young & tradic - Dead man's bones
Tid är allt jag vill ha. Tid och plats, och möjlighet kanske. För kanske då hade jag inte kännt det som att jag var anledningen till att det känns som att familjen splittras. Splittras är helt fel ord, men det känns så ändå. Det har ingen inverkan på mig, hur mycket jag än får höra att att det är helt okej att jag inte är hemma. Jag skiter väl i er, jag vill ju vara hemma?!
Jag vill inte vara ensam flera nätter i rad i en liten lägenhet där jag ser var enda vrå som hade kunnat vara fylld med sällskap. Skulle uppskattat en familj som man bodde med hela tiden, som man kunde laga mat ihop med, och som kanske till och med hjälpe till att diska ibland. Eller ett hus fullt av alla ni fina som gör att det aldrig blir tyst från skratt, där det alltid luktar Arthur och alltid är någon som sover i samma säng som mig. Eller helt enkelt en syster som inte jobbar ihjäl sig och bara sover på dagarna när jag vill sitta i soffan med henne och gråta till löjliga serier.
Sova kan jag göra när jag blir gammal, men någon gång ibland gör jag det ändå och då räcker det inte med mig själv och fina lakan. Eller tydligen har det gjort det, i ett år snart. Ett år. Herregud ge mig tid, eller gör så att den går långsammare. Jag blir så nervös och rädd av det.
Det är lika kittlit och nervöst i magen över att allt liksom rinner iväg från mig, som när jag sitter i atmosfear i väntan på att det släpper. Är alla arga på mig för att jag helt bytte liv nästan när jag flyttade? Är det bara jag som hatar farväl och blir gråtfärdig när jag tänker på hur vi badade och rökte fem brudar i ett badkar i Warsawa? Är det bara jag som vill göra så otroligt mycket på samma tid att jag istället får panik och åker till mina föräldrar? Enklaste lösningen eftersom jag vet att det är dte jag borde prioritera högst.
Är det andra som inte ser att jag faktiskt gör en massa saker för mig själv när jag flänger runt hela stan och ibland till Frankrike, eller är det jag som fortfarande inte har någon självinsikt?
Pappa låt mig få åka på Hultsfred, jag lovar att den 3 dagars fyllan fylld med musik och människor ska vara helt för min egen skull!
Jag vill inte vara ensam flera nätter i rad i en liten lägenhet där jag ser var enda vrå som hade kunnat vara fylld med sällskap. Skulle uppskattat en familj som man bodde med hela tiden, som man kunde laga mat ihop med, och som kanske till och med hjälpe till att diska ibland. Eller ett hus fullt av alla ni fina som gör att det aldrig blir tyst från skratt, där det alltid luktar Arthur och alltid är någon som sover i samma säng som mig. Eller helt enkelt en syster som inte jobbar ihjäl sig och bara sover på dagarna när jag vill sitta i soffan med henne och gråta till löjliga serier.
Sova kan jag göra när jag blir gammal, men någon gång ibland gör jag det ändå och då räcker det inte med mig själv och fina lakan. Eller tydligen har det gjort det, i ett år snart. Ett år. Herregud ge mig tid, eller gör så att den går långsammare. Jag blir så nervös och rädd av det.
Det är lika kittlit och nervöst i magen över att allt liksom rinner iväg från mig, som när jag sitter i atmosfear i väntan på att det släpper. Är alla arga på mig för att jag helt bytte liv nästan när jag flyttade? Är det bara jag som hatar farväl och blir gråtfärdig när jag tänker på hur vi badade och rökte fem brudar i ett badkar i Warsawa? Är det bara jag som vill göra så otroligt mycket på samma tid att jag istället får panik och åker till mina föräldrar? Enklaste lösningen eftersom jag vet att det är dte jag borde prioritera högst.
Är det andra som inte ser att jag faktiskt gör en massa saker för mig själv när jag flänger runt hela stan och ibland till Frankrike, eller är det jag som fortfarande inte har någon självinsikt?
Pappa låt mig få åka på Hultsfred, jag lovar att den 3 dagars fyllan fylld med musik och människor ska vara helt för min egen skull!
