la colone vertebral

Kärleken är så manipulativ, lyckas liksom alltid vända hela mitt liv.

Och mitt i all hetts vill jag vara ett barn i pappas famn under mammas tak.

Livet kanske alltid har en baktanke?

För livet är ju sådär vacker i allt det dåliga och stressiga som göra att jag vill gråta.

Måste allt vara så förbannat svårt, som en balans våg.

Och mitt bland all denna oro, så har jag hittat alldeles rätt i mitt liv.

Har en sån där dag när jag vill skriva fina saker överallt och måla upp min drömvärld över alla mina väggar

med vattenfärg och lyssna på alla de där låtarna som spelas i slutet av filmer när allt känns lyckligt och möjligt. Så kan jag se mig själv och mitt rum vara med i en film och allt filmas om och om igen i en cirkel.

Självklart skulle jag spara de finaste orden till dig som jag i slutet av filmen skulle skriva stort på den där garageväggen du går förbi varje morgon.

Skulle du tycka om mig om jag är den som jag tycker om att vara? för just nu vet jag bara, att jag tycker om att vara den som tycker om dig.

Till slut kommer man till en gräns när man känner att man måste göra just denna grejen för annars kommer man inte bli lycklig. Och så måste man berätta för sina kompisar och familj om det, och känna sig dum för just det och sen bara vara splittrad. Vart fan är den bästa personen i världen då som bara talar om för en att man gör det bästa jävla beslutet någonsin och att man bara ska vara lugn?! Jag hade inte riktigt den personen, eller så tjötade jag bestämt emot på grund av ångest. Men jag tänkte att jag kanske skulle vara den personen för den som behöver det. För Nilla kanske.

Vuxna tenderar att ibland lite väl bestämt förklara att vi fortfarande är små och har hela våra liv på oss att göra saker. Fuck you bitches det var faktiskt alldeles för många år sedan som ni var 17 och hade all hopp och energi som vi för att ni ska kunna säga att ni kommer ihåg hur det känns( och nu tänker jag inte komma ihåg all predikan om erfarenhet). Visst kommer vi ha tid att resa till massa platser och sånt när vi blir äldre, men känner vi för att göra något nu, så tycker jag att vi ska göra det.

Även om jag inte är så speciellt långt bort så har jag vänner som är och har varit det, och det gör förbaskat ont när dem inte längre är lika nära som dem brukar. Visst man kan maila och ringa varandra. Men den där känslan när man träffar någon och bara sitter nära utan att göra något men ändå har tagit igen så mycket, den känslan kan man liksom inte förmedla över internet.

Men det är bara en lång strecka mellan oss, inte en omöjlig tidskillnad som inte går att ta tillbaka. Och visst finns det inget bättre än att äntligen ses och fnissa hysteriskt och lukta på varandra?

Haka inte upp dig på de problem som alltid följer med de val du gör för att vara lycklig!