Wildling
Så ställer jag mig där, gömd i mörkret i min trappuppgång och får äntligen denna dagen börja gråta. För att det har varit hemskt och för att saker varit mer hemska idag än andra dagar. Saker blev helt plötsligt så påtagliga. Blev så indirekt självklara att låtsas som motsatsen.
Det här barnet som jag gått och kärat ner mig i, i flera månader kommer att dö ifrån mig. Och massa andra i hans omgivning. Som ett stor brett djupt hål i asfalten kommer han försvinna en dag.
Folk säger till mig att det inte är mitt barn, och det är det ju verkligen inte. Men det är ju ingen som förstår det här. Sandra och Maja, ja. Men de andra, de förstår ju inte mitt totala engagemang och fullständiga kärlek. Hellre där alla nätter i veckan än en kaffe på café. Och till och med jag själv känner mig döende. Men han, han skrattar när jag ger honom mediciner. Han sover på nätterna när jag gråter och önskar att han kommer bli äldre än jag. Jag är inte redo för det här, det kom som en chock idag. Jag vill ju inte göra något annat än få honom att sova bra sålänge det går. Spelar ingen roll om han är 4 eller 14, bara jag är där. Bara han stannar.
