la colone vertebral

För jag vet ju hur du känner, minns ju hur jag grät precis som du. Kanske var det så jag förstod. Hur du lät när du grät. Kanske gråter man i samma ton när man känner sådär. När armarna domnar av men ändå kryper det skalbaggar på insidan huden, och allt du vill är riva och gråta. Känner hur dvalan kommer närmare och närmare näst intill krypande på golvet, tills det omfamnar dig där du ligger i sängen eller vart du än är. Allt du kan koncentrera dig på är hur du andas, eller om du ens hinner göra det mellan alla tårar som tycks sippra ner överallt.

Sen somnar av utmattning. Inte för att du är trött på att vara kär, utan för att du är trött på dig själv. Du vill väl inte vara med någon annan? Nej just det, då är det ju klart att man inte är trött på kärleken.

Men jag lovar dig, fina fina vän, att varje natt inte är som denna. Och jag ska hjälpa dig att känna. Precis allt.

Mellan min lilla skalles väggar ekar ikväll skratt. Ellens ändlösa fniss som bor tusen mil här ifrån. Arthurs skratt när han inte lyckas få fram det han ska säga. Lilla sambons som nu låter precis som mitt, eller kanske är mitt som låter som hennes? Kommer nog få mig själv att somna varje natt denna hösten med. Fina små hjärtevänner.

Vad är det som händer i kroppen när man minns någon? Är det något med blodets hastighet, går det runt och runt och för med sig de små människorna vi träffar och bär minnet av dem upp till huvudet varje kroppsvarv. Den där logiska förklaringen finns ju, för att hjärnan registrerar allt vi är med om,ser, hör och känner. Men visste ni..

Delfiner kan med hjälp av ekoljud känna på kilometers avstånd om en människa som är i vattnets hjärta slår, om lungorna fungerar eller om personen är gravid.

Att när blåvalar ska para sig, så simmar hanen runt honan och blåser samtidigt ut luft som bildar väggar av bubblor kring honan. Som om hon omringades av sin älskade i en drömvärld.

Kanske är det därför vi minns andra. För att vi kännt den andres närvaro och insida.

Fast man kanske bara träffades under ett flertal sekunder och inte hann säga så mycket, så tror jag att man hinner uppfatta så oändligt mycket mer än vi tror.

Igår satt jag i en soffa med massa andra, jag satte på speciell-panda da panda, en kille bredvid mig kollade på sin flickvän och sjöng hela låten för henne utan att titta bort en enda gång. Det var fint, gjorde min kväll lite.

Drar jag i mig sju tequila shots med Arthur på en timma i Paris för att jag är lycklig och vill mest slå rekord för hur full jag någonsin kan bli. Eller vill jag bara ha en anledning för att få gå hem och spy i duschen och gråta några timmar? För linjer är otydliga, känslor är svåra och jag är patetisk. Alltid, lite i bakrunden, patetisk. Du skulle hört det om du satt i mitt huvud, men det gör du ju inte. Vad skönt för dig! Du hade tröttna direkt jag lovar dig.

Men det här har ju gått över imorgon, i alla fall på lördag när jag är i skogen igen. Finns det en lukt som luktar hemma så är det lukten av barr. En annan dag när jag gick till skolan kom jag nästan försent. Jag stannade under en tall i vasaparken, lyssnade på little dragon och blundade.

Mina favorit skor från åttan håller på att gå sönder. Men lugn mina älsklingar, jag ska aldrig slänga er.

De kvällar jag inte känner för något annat än att skrika på moderater eller gräva in mig i mitt täcke har jag alltid ansiktsmask. Prova det, det hjälper.

Skönt för dig Frida, nu börjar du redan må bättre. right?