Som att äta glass och bli ryst på samtidigt som man kollar grey's
Så bra känns det idag. Ingen skulle jag orka rysa på mig så länge, men man kan ju tänka sig det och känna hur underbart det skulle varit.
Jag kom under fund med saker idag. Allt känns enklare, rinner snabbare, tiden går inte så snabbt, inga steg är tunga, ingen gråt vill ut, jag öppnade de dörrar jag ville öppna och stängde de jag inte gillade, målade om i färger jag gillar, förträngde sånt jag inte ville minnas eller veta och gjorde precis det jag ville. Jag tror jag klippte upp magen idag och slängde den sista tunga stenen.
- Bra jobbat Frida, nu kanske du kan sluta gråta på fest också.
- Japp lilla hjärnan, tror faktiskt jag kan sluta med det nu.
Som ett facit till Arthur som absolut inte kunde förstå varför jag hyperventilerade så hysteriskt (och till dig själv frida ifall du skulle glömma av det). Precis som man inte kan lita på hurricane, har jag lite svårt att lita på att det faktiskt kommer vara som det är nu. Hur ska jag veta att min familj kommer flytta tre gånger till och dela på sig på alla möjliga konstiga sätt. Så jag blir stressad, super stressad för att jag måste hinna hem varje helg och vara med innan det händer något nytt som jag inte vet om eller inte får vara med om. Egentligen vill jag vara 30, trygg med min egen familj som jag skapat och inte vara det minsta orolig för jag inte har någon familj som ständigt rör på sig.
Men jag längtar till stan, till språkelit familjen, jag vill till er. För jag tror ni är min trygga familj som jag inte riktigt har. Ni är min familj som sitter ihop i ett och inte delade sig på två och beter sig olika från helg till helg.
Därför blir jag avundsjuk när ni går på familjebio utan mig när jag lyssnar på hur pappa sitter och pussas ute i vardagsrummet. Bara inte ni också har ändrat er under helgen jag inte varit med, tror det är ungefär allt jag önskar.
Ni är osten på mina mackaroner <3
Någon gång måste du bli själv
Du är inte så fin Men det är nåt med dig Som att komma hem Första gången ja du sa hej, siffror och linjer kan inte räkna ut vad det är med dig som gör mig så totalt svartsjuk, och om du inte hör det om du inte gör det så ska jag sjunga för dig precis så du hör jag älskar dig, händerna minns vad hjärtat skrev, jag är kär i hans ödmjukhet, spara dina tårar till nästa krig, jag önskar dig allt vacker för du är det bästa som jag vet, jag känner dig i mitt hjärta men jag vet inte ens vem du är, och det var du som stod på spel,hjärtat missade ett slag, så jag spelade bort min stolthet, kom ihåg mig då, känslan finns alltid kvar, du är det här partyts ljus, jag räknar dagarna sedan vi först träffades, ingen förstår mig som du, du snurrar min jord, jag vill hålla din hand, jag minns den dag du kom på mig med att sjunga, men bibeln nämnde aldrig oss, för det är en sak att finna kärlek och en annan att få den att hålla, men älskling vi var alla en gång små.
För älskling vi ska alla en gång dö, men du och jag ska aldrig dö?
Skål då, för att jag kanske förstod lite av mig själv
Jag kanske ska skratta åt det såhär i efterhand. För alla frågar och undrar och jag vet inte varför, jag gråter så satans mycket hela tiden. Borde kanske fråga Anton vad jag sa för anledningar så att jag för en gångs skull kan ta tag i det och få det ur mig. Tror i alla fall att jag vet, att det för att jag tror jag har gjort sönder dig. Att du dricker något så sanslöst mycket varje gång du får chansen och är vidrig sen, att alla dina kompisar inte riktigt vet hur de ska ta hand om dig, att jag absolut inte har någon jävla aning om hur jag ska bete mig eller ta hand om dig, att allt detta är på grund av mig. Eller så är det bara jag som är självisk.
Men när du alltid ska gå efter mig, dricker, fråga om jag hatar dig eller om du gjort något, ber om att få slå ner mina kompisar, dricker igen, ringer och är arg för att jag inte säger något, dricken ännu mer, ber om ursäkt för något du inte ens vet vad det är och aldrig kommer ihåg efteråt vad det var, då orkar jag inte med dig. Då brister jag och börjar gråta, för jag har försökt i två år nu Jakobp att vara den kompis du behöver och försökt få dig att sluta dricka eller sluta med annat du tagit också. Men hur många svordomar jag än försöker få med i samma mening när jag skriker åt dig att sluta, att ta tag i dig själv, att för en gångs skull försöka vara nykter i tre dygn istället för att vara dyng rak, så lyssnar du inte. Och jag gråter, gråter lite till och gråter tills jag inser att halva kvällen gått. För jag klarar inte av att se dig som du är eller den tydliga skillnaden. Från hur fin du var då till hur drägglig och förstörd du är nu. Jag vill inte se dig mer, och kanske är det bara av en enda egoistisk anledning. Att jag inte mår bra av det, hur söndrig du än är.
Och så mina föräldrar då. Men det kan jag ta någon annan stans, för jag kan inte skriva anledningen till att jag gråter över det fortfarande. Tänker jag efter så gräta jag inte alls mycket då, när de flyttade. Förmodligen kommer det nu, det orkar liksom inte sitta kvar i oroshjärtat längre. Känns ju bara så jävla olägligt liksom.
