la colone vertebral

Man lär sig aldrig så mycket om sig själv som när man är rädd. Ramlar ofrivilligt ut ur min säkerhetszon och tappar greppet om min syn på stolthet. Vill ringa alla jag någonsin hållt av och berätta hur mycket jag tycker om dem.

 

 Är alltid så himla jävla fruktansvärt rädd för att förlora mina närmsta. Inte av cancer eller olyckor eller något sånt där overkligt. Utan på grund av mig. Är rädd att jag själv ska orsaka smärta eller konflikter som gör att saker ändras, som gör att jag kommer stå själv kvar. Vart bottnar denna oro? 

 

Har sagt det förut och står fortfarande fast vid det, hellre känner jag tusen gånger mer än ingenting alls. Men man får ta konsekvenserna av det då också. Stundtals psykiskt utmattad. 

 

Ikväll är jag dock mer rädd för dig än för mig själv. Rädd för att du ska göra något som kommer fördärva för mig, som gör att jag ändrar synen på dig. Klart ni har rätt, vanlig hederlig svartsjuka skulle ni säga. Det är det. 

Men jag är också rädd för att ändras, så är jag inte den som du blev kär i längre. Har jag redan ändrats? Blivit jobbig och klängig och är inte alls sådär fantastiskt odramatisk och skön som i början? 

 

Men visst finns det anledningar för det också. Brydde mig i princip inte om så mycket annat än att få vara en liten liten mini del i ditt liv i början. Men nu, nu är du min. Och i din närhet under din uppmärksamhet, där får mitt hjärta näring och slutar krampa. Jag kommer göra mycket för att få stanna i den här bubblan.