la colone vertebral

Väldigt många av gångerna så är jag överkänslig på grund av trötthet. Men rätt så ofta så är det för att jag i grund och botten är en orkan av känslor och när det ibland kommer två känslor samtidigt smäller det. Så smyger jag ner till ica för att köpa glass och sedan ligga i min säng och grina till ps I love you. Ren och skär självtortyr. Men som jag behöver så mycket. Det är väl inte mer logiskt än naturens lagar. Har molnen samlat på sig för mycket vatten behöver de lätta på trycket lite bara. 

 

Så Hannes tog en promenad med mig och oj vad glad jag är att jag har honom ibland. När det bara är han och jag, när han är sådär smart och klok. Och vad mitt hjärta ler när han ivrigt vill visa kort på sina föräldrar, för att han vet att jag bryr mig. Att jag faktiskt vill kolla, för hans skull.  

 

I gengäld så lyssnar han på när jag oroligt drar upp hur jag för tusan gått och blivit kär i någon på riktigt för första gången på tre år. Och hur jag i en vecka inte vetat alls vart jag haft honom, mentalt och geografiskt. 

 

Men ikväll vet jag vart han är. Vet adressen. Jag vet också hur töntigt det är att jag går dit bara för att jag vet att han märkbart kommer tycka om mig då. Jisses, ibland bakom stängda dörrar och några glas vin kan jag få för mig att han är kär i mig också.