Mina tunga steg har alltid nära hem.
Vi går hand i hand och jag tänker, att du aldrig får släppa. De där händerna med sönderbitna nagelband, som är flera storlekar större än mina med synliga ådror på sig som mynnar ut i handlederna. Släpp inte mig.
För att just idag, även om vi har tunga matkassar att bära hem och pianotangenter som det behövs övas på, så får du inte släppa mig. För du kanske behöver bära mig hela vägen hem.
Som så många andra dagar, när jag känns några kilo tyngre, älskar jag hur dina enorma tummar låser fast mina vintertorra händer i dina. Och så går vi hem. Du släpper inte.
För hjärtat och alla slag det tar
Det finns ingenting som hans andertag när han är bakfull. Han hade kunnat sluka mig med de där andetagen. Jag hade kunnat gömma mig där, i hans lungor. Men istället nöjer jag mig med att lägga kinden på den lilla platta hans skulderblad skapar. Andas in honom. Känner in honom. Får overklighetstankar.
Jag brukade bara kunna skriva om sånt som gav mig ångest, sånt som gjorde mig ledsen. Men du gör att jag vill skriva om allt. Måste skriva. Jag kan ju inte bara sitta här med alla tankar och inte göra något.
Jag vet att du kan göra mig så fruktansvärt ledsen. Precis när som helst, precis när du vill. Jag är så overkligt sårbar kring dig. Alla de här känslorna är så mycket större mig. Kanske större än dig också. Kanske är det därför jag måste skriva om dig.
