la colone vertebral

Jag hade alltid föreställt mig att jag skulle säga det första gången vid hyllorna mellan mjölet och sylten. Att det skulle göra dig lite ställd och så skulle jag gå därifrån bara. ”Jag älskar dig” samtidigt som jag plockar ner ett paket med havregryn. Det skulle vara perfekt. Men så blev det ju såklart inte. 

Efter sju månader höll jag på att göra slut. Det gick upp för mig att du började lära känna mig då. Inte att jag alltid blöter tandborsten innan jag tar tandkräm och inte tvärtom. Utan att jag är dålig på att vara dålig, blir vrång när jag är hungrig och gråter ibland när jag känner mig ful. Att mitt uppmärksamhetsbehov förmodligen kommer ta mer tid än vårt sex kommer få ta. Du började lära dig detta och mig, men du gjorde inte slut. Tanken av att någon på riktigt visste hur fruktansvärd jag var gjorde mig sårbar. Jag ville hellre göra slut på det så fort som möjligt. Varför gjorde inte du det först? 

Flera år senare började det värka igen. En hel vår gick där allt kändes. Jag kände med varenda liten textrad, varje liten melodi. Det kändes som att jag led mig igenom varje dag i flera månader med en klump i magen och sakta sakta bearbetade vad som skulle hända. Kanske gjorde jag slut redan i början av januari. Utan att du fick veta. Sörjde om nätterna och kramade krampaktigt din kropp och luktade på din rygg. Låg länge och andades in din lukt och fascinerades av hur du kunde lukta granskog fastän du var född stadsbo. 

Ångrade mig såklart ungefär varannan dag men någonstans i mig hade något dött. Jag hade en död stump i magen som inte skulle reparera sig själv. Inte med skratt, inte med utlandsresor och inte med pussar på pannan. Hur kan man förbereda sig mentalt på att en dag inom en snar framtid hugga av sig armen? Så kändes det. Och självklart lät jag bli. Ingen jävel hugger väl av sig armen utan anledning. 

Under hösten åkte jag iväg, förväntansfull över allt jag skulle uppleva utan dig men också hoppfull om att det skulle vara ett tecken. Ett tecken på att det skulle vara vi, alltid. Intalade mig om och om igen att när jag kommer tillbaka, då kommer allt vara annorlunda. Annorlunda men tillbaka till precis likadant som det var i början, när jag var nitton och du tjugo.

När jag var nitton och du tjugo brukade jag inte hata att du alltid är sen, brydde jag mig inte om att du är dålig på att höra av dig till din familj eller att du bara lägger upp bilder på dig själv på instagram. När jag var nitton och du tjugo brukade jag älska hur spontan du var och inte brydde dig riktigt om konsekvenserna. Nu kallar jag dig inte spontan längre. Nu kallar jag dig för någon utan framtidsvision. Vem gör så mot någon man älskar?

Kanske gjorde jag slut mer på riktigt den där lördagen i Toronto i oktober. Fastän jag kollade dig rätt i ögonvitan och grät och sa nej så jag nog egentligen ja. Ja, jag vill göra slut. Jag har redan gjort slut men du fattar ju inte. När jag packade ihop lägenheten och la alla mina saker i min låda och alla dina saker i din låda, då fattade inte jag heller. Men när jag slutade skratta, fattade du inte då? Fattade du inte när jag firade vår treårsdag med att klättra och dricka öl med Jonas? Fattade du inte när du tog tåget hem till Göteborg på alla hjärtans dag?

En dag var det helt plötsligt bara självklart. Det var bestämt och nu skulle du också få veta. Att vi inte skulle vara ihop något mer. Att jag inte är personen som du ringer och säger god natt till längre. Att du inte är personen som jag kommer komma hem till längre.

Fast jag hade tänkt på det oändligt många timmar i vad som kändes som en evighet tycktes aldrig rätt tillfälle komma. Så en dag fick det bara bli av. På en måndag kl 19. Fan vilken konstig tid att göra slut med någon. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att dessa fyra himmelska turbulenta känslosamma åren skulle ta slut på en måndag kl 19. Två år tidigare när Veronica Maggio släppte ny skiva minns jag att jag tänkte för mig själv ”jag vägrar vara heartbroken förens hon släpper sin nästa skiva”, för det kommer nog behövas minst tre men man får väl nöja sig med en.

Första veckan glömde jag av varför jag ens någonsin hade kunnat tycka att vårat förhållande var dåligt. Det var som att hjärnan fick en härdsmälta och allt som någonsin varit dåligt glömdes bort medans allt som var bra fördubblades. På nätterna smög jag in på ditt spotify-konto och tog bort offline inställningarna och lyssnade på låten du skrev om mig. Ville att du dagen efter skulle se att jag också lyssnade, att jag också grät och sörjde som om att det var du som gjort slut med mig. Ville att du skulle veta att jag också led och behövde bli sedd och att du skulle smsa mig mitt i natten och skriva att du inte heller står ut. Men det var ju inte du som gjorde slut, det var jag.

Sex timmars tidsskillnad och en atlant mellan gjorde att jag avskärmades lyckosamt mycket från vad som faktiskt hänt. Men aldrig slutade jag undra hur det gick för dig? Fick du också en gråtattack av tanken att kyssa någon annan? Hade du kanske redan gjort det långt innan jag lyckades gör det? Började du förstå varför eller kändes det, precis som för mig, bara mer och mer oklart?

I januari flyttade jag till samma stad som dig igen. Var brun, utvilad, hade kysst någon, längtade efter våren. Och så träffades vi igen för första gången på två månader. Vi sågs på tisdagen, onsdagen och torsdagen. Skrev på fredagen, lördagen och söndagen. Och båda konstaterade att allt kändes lika vanligt och fint som innan, fast utan all irritation. Det var ju vi, precis som vanligt i en ovanlig vardag.

Mina vänner tvingade mig att lova att vänta till mars. Om jag fortfarande längtade i mars så fick jag lov att säga det till dig, men inte innan. Jag ångrade allt vissa dagar och tyckte det var solklart andra. Blev alldeles för full utan att gråta och tänkte att det nog fanns en mening med att hugga av sig armen ändå.

Och så blev det mars. En månad det skulle blir smärtsamt tydligt att du inte längre var där. Redan innan mars hade jag ju insett att jag inte bara saknar hur din hud känns på morgonen men också ditt långsamma sätt att förklara saker. Att jag saknade något så irriterande som när någon förklarar saker utan att komma till poängen. I mars sa jag att jag saknade dig och du sa att du inte saknade mig lika mycket längre. Du sa att jag hade haft rätt när jag gjorde slut, att vi inte var så lika längre. Man brukar ju alltid vilja att någon ska säga att man har rätt, framförallt jag. Men just den där onsdagen i mars ville jag bara att du skulle säga att jag hade fel.

Fyra år. Det hade känts som att vi levde på lånad tid i något slags spel där vi snart skulle få veta att aldrig i livet varar kärlek så länge. Fyra år. Jag klarade inte av det. Det stressade mig för mycket, snart skulle det ta slut ändå. Lika bra att sluta i tid innan det blir fult och olidligt. Men den där onsdagen i mars. Aldrig någonsin hade fyra år känts som en så kort tid. Aldrig förr hade fyra år känts som alldeles för lite.