la colone vertebral

Jag antar att man gör det endast i rädslan av att inte vara ensam. Eller i behovet av att inte vara det. Att man sover i en främlings tält och allt man egentligen vet om personen är namnet och att den gått lumpen och bröt foten i våras. Och att personen har armen runt om ens midja. Hud och andetag. Jag kan gå sen på morgonen även om du klagar och råka inte komma tillbaka mer. Allt behöver inte vara för alltid. Tänk frida att du själv säger det, du lär dig tydligen av att tiden går. Du kanske till och med lärt dig att det är skönt att vara själv med? För i en lägenhet på kolonigatan 7, i min säng trygg mellan garderoben och hyllan älskar jag att vara själv. Att ligga paralyserad i en timma och kolla på regnet utanför och vet att jag bestämmer allt själv. Och känna tiden. Den som stressar mig så mycket. Den som är anledningen till att jag inte sover när du ligger bredvid för jag är rädd att detta är enda gången tiden ger mig dig. Tid är det jag har, tid är allt jag har. Tid att sova tryggt med någons hand på revbenen, tid att fnissa med ellen och ta en cigg i köksfläkten, tid att vara lat och simma varje dag nästa vecka, tid att läsa om älskade howard marks knarkliv, tid att vara själv. Den kommer springa ifrån mig, komma ikapp mig, kännas kort, kännas lång och aldrig räcka till. Tur att den aldrig är den samma, jag älskar ju hur allt ändrar och rör på sig.