la colone vertebral

Behöver bra anledningar.
Dåliga bortförklaringar skulle ge mig förakt, så kanske skulle jag lyssna mer på dem än på det månen viskar.
Följer dens ljus och blir sjungen till sömns av det den viskar. 

jag vet vad jag vill viska. Men det ska aldrig bli ett erkännande ute i luften. aldrig. Från och med nu säger jag ingenting mer

Från och med nu

Hatar hur det alltid kryper i hela kroppen på en. Man tror att det bara är en sorts känsla, men så tar den över allt annat. Hjärnan går inte ens längre i sina vanliga banor och kapaciteten är nere i få procent. Och så sprider det sig, som om det följer blodomloppet till resten av alla celler i kroppen.
Jag skriker efter det. Det andra med blod och hjärta som kommer med närhet. Du hör aldrig. Uppfattar aldrig det, som för stunden är det ända jag behöver. 
Var nära, snälla! Jag vill känna hur blodet forsar i mig som det bara göra när du är här.
Vill inte blandas med tomma lakan när det skymmer och mörknar. Om tiden forstsätter så här kommer jag torka ut, behöver värmen!  



Jag avskyr att vara kåt.

En lärka dog på min kind och sedan började staden brinna.
 Är det någon som vet vilket datum jorden ska sova, för månen ser ut att vilja ändra färg och försvinna.
En gång har alla hjärtan hosta och sömn är det enda som botar tiden.
Fåglar kommer alltid att falla som tårar, så skratta barn när det kittlar under fötterna.
Gatlycktor kommer alltid lyckas lysa igenom när du ljuger för dig själv.
Marken sa det för längesedan och bestämda skosulor trampade envist på allt för att inte acceptera.
Lärkorna bygger sina bon i mitt öga. De dör på min kind. 

Granit mot hud, skulle det brinna?

Och så plötsligt tog vardagen en så märklig vändning och jag blev blödig för precis allting. Hur kan dessa små underverk vara till så stora besvär och påverka till och med mig?  Allt växer så konstigt på oss människor, spciellt känslor. Aldrig, aldrig tror man att någonting ska hända en själv eller de i sin omgivning. Och så plötsligt, så känner jag det som att jag ville att det skulle bli som det är även om detta kommer växa sig till ett problem. 

Innan jag flyttar här ifrån ska jag memorera allt jag minns, så att mina egna som föds sen ska kunna få höra allting jag växte upp med utan att jag förträngt det med för mycket annat liv. ( andra kan sluta läsa nu )
Här är mina rötter, här ska jag alltid ha mina fötter. 
 
Kära... Kära någon. Kära mig själv, för att du ska komma ihåg!

Livet är inte stillsamt i stan, tiden går fortare där. Så fort att jag inte hinner uppfatta det som passerar mig när jag bor där nu. Därför är jag glad att mina ben lärde sig att springa sig starka på ojämna åkrar där ormarna var ofarliga om du ständigt bar stövlar. Säden var det som jag växte med. I dess ro och tempo. Kanske låter som att det gick långsamt men det gjorde det inte, även om tiden för ett barn aldrig går fort. Jag växte med tiden utan att ha kapplöpning med den. 
Mamma hade alltid fantastiska små promenader och utflyckter med oss, även om det så bara gällde picknick vid bänken bredvid genvägen. 
Varannan dag försökte jag alltid tillbringa med morfar, men han hade ont i kroppen och en femåring som bara ville åka skrinda i trädgården var inte den bästa kuren. Jag älskade att göra den smakfullaste delicatesen som någon någonsin smakar utav sågspån och lera. Älskade mina mossigelkottar och hur fantasin alltid gick med mig. Dem går med mig fortfarande.
Skolan var alltid, som den alltid varit. Pappa sa alltid att de dagar du lär dig något är bra dagar. Skolan var alltid bra dagar. Den främsta förebilden som jag någonsin kommer ha lärde mig med sina manchester byxor hur man ska vara som människa. Om jag någonsin glömmer dig, då har jag glömt mig själv. Den 17 november 2008 gick lusten och livet ur honom och blues toner svävar med honom i någon slags himel. 
Ett tonårs liv slog mig med skräck och lediga stunder spenderades i lövkronor och barrstigar sprangs leriga. 
Alla kommer nog få lära sig att står man på sig kommer inte alla åsikter att vara vid din sida. Åttonde klass vara bara inte vid min sida, i alla fall inte människor som skulle kallas vänner. Jag får ingen fattning om tiden efter det. Det får ingen form. Vet inte om det är kantigt eller runt, bara trasigt. 
Jag minns i alla fall lördagen den 7 mars 2009. Vuxna fötter som går, barnfötter som bara står. 
Han ställde alltid bilden längst ner på gårdsplanen. Satt alltid på hörnet vid bordet och åt. Hade alltid en tumstock i arbetsbyxorna och åt sin medicin på samma sätt som alltid. Jag vet inte om det var han eller jag som var i dvala efter det, men den sommaren kändes inte vaken.
Nya människor kommer alltid in i ens värld utan att man vet om att det kommer hända. Nykär förälder gjorde mig vinter spyfärdig och ständigt ovetande gjorde mig prestationsgalen i hop om att bli bäst på någonting och få kontrollen över det. Då var jag inte ens bra på att drömma. En sextonårsdag firades i polen och snifftobak samt cigaretter drogs in av mina lungor istället för att blåsa ut ljus. När jag kom hem önskade jag inget annat än att ha båda två vid min sida när jag rev papper av presenter. Men i rädsla för konflikter istället för gratulationer var jag tyst.
Övning ger färdighet och färdighet gav betyg på 315 poäng. Under samma period kom även nyheten om att lämna ön stod på höstens schema x 2.  Nu är bara den mest omständiga kvar och ärligt talat så har mitt hjärt och knän aldrig skakat så här mycket. Kommer jag göra samma sak mot mina små i framtiden, eller kommer jag bosätta mig i en äppelträdgård och mer envis än ett djur att aldrig lämna min plats ifall det skulle såra någon? 

Inte många saker vet jag, men att jag älskar den här ön och barndomen den givit mig är en fakta jag aldrig kommer tvivla på. Det här var för att få min hjärna att klarna, som kanske fick andras att tjockna.  Det spelar ingen roll ikväll, för detta skrev jag till mig själv. 

Minnen är till för att minnas, bra eller dåliga så är det dem som har format dig.