Världen har inte plats för rättvisa
Jag har ett febrigt barn i min famn. Tillsammans har vi flätat samman våra armar och ben till en oskiljaktig trygg klump. Han feberyrar sig upp till min hals och borrar in sin hals, ger ifrån sig några små ynkliga ljud långt ner ifrån halsen och somnar tungt. All feber och närhet gör att vi svettas på varandra så att kläderna får en mörkare färg. Vi sitter så länge, ända tills han sover så hårt att han inte märker av sin dåliga tunga andning eller att jag lägger tillbaka honom i sängen.
Detta lilla barn, som saknar tal och förmågan att stå upp själv. Han kan skratta som ingen annan och ger så mycket kärlek. Och jag slukar upp det som den girigaste människan på jorden. Vi har inte ens släktband till varandra, jag får till och med betalt för att vara med honom. Men han är det finaste jag vet. Hur kan världen låta honom få lida så mycket som han gör?
