la colone vertebral

Jag kan inte hjälpa att förundras över människor som kommer över saker fort. Allt det sorgliga eller jobbiga tankar, och när det är över så är det liksom över. Medans jag torterar mig själv med att aldrig få ett avslut samtidigt som jag kan sitta i timmar och ge kloka råd åt vänner, men ändå, nej jag lyckas så jävla sällan. Som att Bond lipar en stund över M, får intern avskedspresent och sen skratta åt det, känna att nu passar det bra med en kaffe så kan jag göra något som får mig att må bra istället. Medans jag flera år senare fortfarande drar runt på ett himla fotoalbum fyllt med kort på ett par nykära föräldrar i min egen ålder, som nu är gifta och lyckliga.  

 

Jag är liksom en hysterisk virrig varelse som springer runt i cirklar och försöker hitta banor. Men ja, mamma har nog rätt, ytterligare en gång. Jag får nog infinna mig i att mitt huvud alltid kommer ett tjock molnigt kaos. En berg- och bana. En person med alla känslorna utåt, starka, svaga, ledsna, hyperaktiva, glada. Får försöka göra saker som passar mig istället för att anpassa mig. 

Jag tror att jag ser dig. Ser hur du går sönder, spricker, blir glad och skiner. Jag tror att jag känner dig för att jag vet att du ser hela mig. Är så genomskinlig som möjligt och vill att du ska vara det också. Men ju mer vi öppnar oss desto längre ifrån varandra tycks vi komma varandra. Hur kan det ens vara fysiskt möjligt? 

 

Hur kunde det bli att jag tog dig så för givet för att du var det närmsta jag hade, att du krympte ihop dig själv till en mini version av dig själv för att ge mer plats åt mig? Så står jag ändå där och vet precis hur du känner men vill ha kvar dig så när som möjligt. Alla är ju egoistiska när det kommer till en själv säger du. Ja, alla förutom du Niklas.