la colone vertebral

Föreställ dig att någon står med en glasskulptur i varje hand. Gjort av tunt tunt klas med handgjorda snirkliga detaljer. Dessa glasskulpturer betyder väldigt mycket för dig. Och så snubblar personen på en kant. Vissa säger att denna kanten var alkoholen. Men egentligen var det okunnigheten att kuna värdera vad som skulle skada eller inte. Kanten tar i rejält i alla fall, och personen tappar vad som finns i dess händer. På några sekunder, ungefär så lång tid det tar för någon att berätta att din bästa kompis låg med killen du är kär i, så ligger de krossade på golvet. Du tappar andan. Blir stum. Och även om skadan redan är skedd så skär du dig på glasen efteråt ändå. Du vill bara lagade dem.

Jag vet inte om det är ironiskt, patetiskt, konstigt, skrattretande, förstående eller osannolikt. Att  jag gick runt och trodde någonting och berättade vad jag kände. Och så står ni på första parkett och ser hur det verkligen bara är skådespeleri. 

Du vet sådär som du berättat att du bara skrattar när du är påväg till sjukhuset fast egentligen har skitont, så skrattar jag åt att ni är de personerna som jag hade vänt mig till och gråtit, legat och krampat hela natten och snackat skit med på morgonen om deta hade hänt.

 Fast nej just det ja, ni knullade ju varandra. Då ska jag inte störa, ni har väl inte tid för mig då? 

Och ändå känns det som att det är mitt fel. Jag bord einte lämnat er ensamma och var varit snäll som åkte iväg för att köpa cigg åt er, det var ju åt er. Det var ju ni som gav mig den äckliga vanan att börja. Jag borde inte vara så hård mot dig, för jag blir så förbannat rädd att du ska ta livet av dig. Men ska jag till och med i denna situation stå och ta emot dig när du faller? Och du vet att jag är så kär i dig och vill ha din trygghet att jag känner sympati när du förnekar och går sönder lite. 

Nej nu ska jag inte sitta och prata för mycket, du kanske bara vill att dte ska ta slut så du kan gå och utmana min bästa kompis att hon inte vågar kyssa dig, eller skylla på att du blev så full med killen jag är kär i att du inte visste vad som hände? 

Helvete också. Jag ville ju inte komma till den dagen som jag verkligen förstod vad Håkan menar i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Den där famnen som håller om var enda centimeter av min kropp. De där läpparna som kysser min nacke när jag diskar. Den personen som lovar att inte dö när jag gråter till ps. I love you. De där smilegroparna när jag misslyckas med pannkakorna. De där händerna som ryser på mig. Den där hjärnan som registrerar allt jag säger och gör. De där lungrona som andas tungt så jag kan somna till dem. Det där hjärtat som sväller när de ser mig, men ändå känns för litet för att älska mig. Skulle jag inte kunna få allt detta?

Kanske är det våren som kommer och gör mig fnissig och längtig efter kärlek. Eller den mörka vintern som håller sig kvar och gör att jag vill ha kärlek. Helt enkelt kanske det bara är den mänskliga reaktionen på att man inte ska leva ensam. 

"Men är det på riktigt då?... Eller vad dum jag är, älskar du någon är det klart det är på riktigt!"