la colone vertebral

Jag åkte hem. Hem så långt bak i raden av vad man kan kalla hem. Hem till mormor och morfar. Min morfar, som trots bortgågna systrar och ryggproblem fortfarande är den spralligaste personen jag vet. Som kramas hårt, länge och svettigt. Som är magrare än någonsin. Som skrattar rakt ut när jag överraskar honom med min närvaro.

 

Vi går ut i skogen, min skog. Han visar mig sina hemliga svampställen. Det känns som en jäkla ynnest att få gå där själv med honom i flera timmar. Han låtsas som att han inte ser de klart lysande kantarellerna så att jag ska få fler. Han har en sån där typisk telefon som det inte låter något i trots att man trycker på svara knappen. Han var min absolut bästa kompis när jag var fem. 

 

Vi går hem till mormor igen. Där serveras det alltid hemmagjord saft och hallongrottor. Där bottnar tre generationer av konflikträdsla. Där hänger de bästa korten från mammas barndom. Där ligger det alltid flertalet lösta korsord på bordet. Där kan man sova i lakan bäddade med trygghet.