la colone vertebral

Listor. Jag älskar listor. Så här sitter jag i någons annans hem i lund och skriver återigen en lista över sånt som är bra. Sånt som jag gillar och som jag, jo men ah, rätt ofta glömmer bort. Blir på något sätt lugn av att bara kolla på det färdiga resultatet och se alla saker samlade på ett och samma papper. Herregud vilken vilsen människa jag är ibland.

 

Dock gillar jag tanken av att man har en liten person i sig, som Nilla pratade om. En liten version av sig själv helt enkelt. Jag antar att det är henne jag försöker ta hand, det räcker ju med att en av oss är vilsen. Oftast är det hon som är det och inte jag, därav min egen förvirring.

 

Sitter själv i någon annans hem, och är återigen sur på personen i fråga som inte är här. Helt utan anlednign dock, jag får skylla mig själv, jag visste att han skulle vara upptagen. Han har verkligen inte gjort något. Det är bara alla dem här jäkla nätterna, när det känns som att jag har rullat kilometerlånga sträckor fram och tillbaka i min säng och väntat på att en varm rygg ska vara i vägen så jag får stopp. Finns det någonting bättre?       Äppelskivor med kanel och socker på möjligtvis.

 

I måndags sa jag upp mig. Tydligen längtar jag ännu längre bort än såhär, och nu ska jag nog faktiskt göra det på riktigt. Kommer jag in på den här kursen kommer jag nog banne mig göra det. Flytta till Frankrike, även om det bara är tre månader. Usch. Alltså på riktigt, fy vad läskigt det känns. Tror jag kommer ha mitt livs bästa vår. Vågar jag det?

 

Han kommer hem om ungefär en timma, och kommer förmodligen vilja plocka mina ögonbryn ytterligare lite till. Jag kommer förmodligen låta honom, fastän jag tycker att det gör ont. Han är så satans gullig när han koncentrerar sig.

Rätt och fel. Dåligt och bra. Nu och då. 

 

Har i flera års tid utövat självkritiskbehandling på mig själv, samt blivit mästare och expert i ämnet. Som så många andra. Jag tänker dåligt om mig själv, saker jag gör och saker omkring mig. Något av det värsta jag vet är förväntningar, framförallt mina egna förväntningar på mig själv. Att göra andra besvikna, visst det är jobbigt. Men att inte klara av att göra de där små sakerna för sig själv - det är värre.

 

Medans jag sitter på ett obekvämt golv och klunkar i mig min tredje kopp kaffe insåg jag alla de saker som jag haft förväntningar på, men som visade sig vara motsatsen. En fantastisk känsla! Till exempel att kunna få berätta för tonårs-Frida att nyckeln till lycka inte är viktnedgång. Såhär några år senare och en hel del lättare, känner jag mig absolut lycklig, men främst tanig och svag.  

 

Och även om personen jag gillar har flyttat 26,9 mil längre bort och jag inte alls gillar att sova ensam, så får jag faktiskt ensamtid. Egentid. Tid att bara vara med mig själv - min bästa kompis! Tid att gråta ogenerat, tid till att stirra i en vägg eller i ett tak och bara tänka, tid till att göra saker långsamt men noggrant. Jag förväntade mig att det bara skulle kännas som ensamtid. 

 

Jag trodde även att hösten skulle föra med sig en ganska duktig höstig säsongsdepression med tanke på att jag sällan kommer se dagsljuset. Men jag slipper ju åtminstone ha ångest över att jag inte solar, utan kan istället ohämmat och passionerat ägna mig åt att plöja serier.