la colone vertebral

Så hör jag på dig, mellan gråten, att det brister för dig vid kanten av vad du skulle kalla perfektion. Och jag förstår, för det syns ju så tydligt på dig vid varenda liten rörelse och varenda litet ljud, att du blivit så fruktansvärt hjälplöst kär i honom. Alla små fniss och gråt har varit så tydliga redan från början, så självklara från din sida, och allt som vi analyserat. Ibland först från din sida, men även självständigt från min eftersom du så blint inte ser vissa saker. 

 

Från första parkett ser jag ju, hur han i sin självständiga förklädnad ska vara precis den som alla hans kompisar förväntar av honom att han ska vara, ska vara den som han själv egentligen kanske hade velat vara, ska vara den som uppenbarligen alltid ska vara svårläst och få dig att vackla av minsta lilla ord omedveten av sin verbala styrka. 

 

Här ifrån ser jag hur han alltid i slutändan vacklar vid kanten och ger med sig, för dig. Hur hans ansikte börjar le när du plötsligt står där med, enligt dig, alldeles för ruffsigt hår och luktar gott och ser på honom, ungefär exakt så som han ser på dig. Men detta ser ju inte du, inte han heller för den delen. 

 

Kanske skulle vissa nöja sig med bara vetskapen att någon annan tänker på än innan de somnar. Men kanske inte när personen befinner sig i ett annat land. "Jag är heller lycklig nu än om 25 år". Kär Elin från Åmål, jag förstår dig! 

 

Men kanske, min kära fina känsliga vän med perfekt rakt hår, så känns det bättre att veta att detta är lika jobbigt för honom som för dig. Att han faktiskt, även om han är värdelös på att uttrycka sig av flera anledningar, kanske inte alls skiter i det så som han säger nu. 

 

(nu började jag också gråta.fan) 

 

Så ja, kanske är det precis såhär man reagerar vid första intrycket, men bestäm inte redan i förväg när dina sista och första tårar ska falla och när detta ska vara över. Vem tusan strök möjligheten att detta kommer ge mer än du någonsin fått innan? Inte fan var det jag.

 

Vi skyller på Frank. Jävla snygga läskiga pappan för att han fått för sig det!

Oroskänslan i magen som inte går över. Inbillar mig att det är koffeinkicken efter 7 koppar kaffe på jobbet och inte tillräcklig jobbiga kunder för att känna sig utmattad. Nej det är inte det. Blev mina lungor mindre under min sömn? För mina andetag räcker inte till, skippar att andas, tar två extra andetag, andas normalt. Börjar om. 

 

Jag är stressad, för att jag inte hunnit göra något, för att jag gjort för mycket men av det jag inte velat göra. Jobbat. 

Har separations ångest från jobbet. Är det små fina färgglada buketter jag vill stå och binda i resten av mitt liv? Känns så nu. Bara jag får vara i Paris. Fast nej,vill ju bli valforskare.  

 

Får ångest på låtsas som är på riktigt ibland. Har för mycket att göra, somnar. Skulle blivit lugn nu, blev mer stressad. Livet är hårt när man ligger på topp. 

Jag är inte rädd för att vara ensam, känner mig inte ensam. Men jag vet att det finns så mycket av mig så varför inte dela på det? Jag har gett så mycket tid till mig själv att jag snart tar mig an en identitetskris i ren rastlöshet. Inte bara för att jag kan, men för att jag vill ge den till någon annan. 

 

Efter vad som blivit över tusen nätter med mig själv har jag hunnit fundera över det där, meningen. Meningen med något. Vissa anser att det är att klara sig själv. Jag klara mig själv. Men jag anser nog att meningen är det man själv känner sig i balans med. 

 

Har aldrig förstått mig på rädslan för att vara rädd att vara själv. Vad är felet med att känna att man behöver någon annan? Uppenbarligen är det ju det näst intill alla väntar på i slutändan. Bli arg och säg att jag har fel, men det är vad jag tror, och det kändes bra att komma till den slutsatsen att jag kunde säga det högt. 

 

Så skulle jag komma hem till ett kök där min nya fina pastelliga kanna står, bredvid denna famn med båda fötterna iförda färglada strumpor på jorden, för självklart hade jag tvingat dig. Färgglada strumpor liksom, nästan lika bra som frysta ärtor. 

 

Vart är du? Men framför allt vem är du? Jag tror jag behöver bli kär i dig, för jag har tusen kilo kärlek i mig.