la colone vertebral

Jag känner så mycket nu för tiden. Tänker mycket, men annorlunda. Och skriver därav mycket. Kan väl möjligtvis vara så att jag är töntigt nykär och att det mesta handlar om en person som luktar irriterande gott mest hela tiden. Men också för att det som innan har känts jobbigt numera känns ovanligt lätt. Det som hela förra året oroade mig, tynger mig inte längre. Vilket såklart ger utrymme för andra konstiga små tankar att smyga fram och lufta sig. Fast det känns mest knäppt. Lite som onödig skoskav kanske. Till exempel får jag mest panik över det fina vädret, blir nästan bara stressad. 

 

Det händer mycket nu, jag gör väldigt mycket hela tiden. Och det är så jag gillar det. Mamma har förstås rätt också. Min fina lilla mamma, klart hon vet att jag inte tål stress. Men det skulle jag aldrig erkänna. För det enda hon inte riktigt vet är när det är stress eller bara en rad bra saker som händer på en och samma gång.  

 

Men jag skulle vilja ha en väldigt väldigt lång dag. En dag med Jenny. Den himlas fina heffaklumpen. Skäms nästan ibland över hur beroende jag är av henne. Men ack så lyckligt lottad. Så kan jag få önska mig den där dagen, när vi båda inte har något annat bokat, och vi hinner dricka en kanna kaffe på var enda le pain francaise som finns i hela stan! 

 

En dag med min syster. Bara hon och jag som på den gamla goda tiden på kolonigatan. Blir så varm i hela kroppen av bara tanken på denna vimsiga kloka person. 

 

Eller med Marcus, som jag uppenbarligen inte kan bli trött på trots hundra långsamma ohändelserika timmar i hans säng. Som nästan blir töntigare än Arthur bara för att jag ser mysig ut i hans systers aprikosfärgade pyjamasdress. Med honom kan jag göra vad som helst, sålänge han är på armlängs avstånd och maler på non stop med sina tråkiga historier. 

 

Och slutsatsen av allt detta är ju i princip att jag gillar denna klump av människor alldeles för mycket för att det ska kännas nödvändigt att lägga min tid på någonting annat än dem. Så okej miniångesten - du får mitt godkännande att existera. 

Känner mig splittrad kring vad det egentligen är som känns i magen, den där känslan som egentligen är den enda som spelar någon roll. Vad känner jag om jag får säga det rakt ut, som om ingen hörde? Nej jag är inte arg, eller sur. Du är mänskilg, du felar - jag kommer ju också göra det. Tips: gör aldrig om det bara.

 

För det känns som att det kliar på skinnet. Någon slags klåda sittandes på ryggen sådär så man inte helt kommer åt det. Jag är avundsjuk. Små små grumliga tankar som kommer utan förvarning. Gick du hem med henne för att du på bara några timmar ansåg att hon var bättre än mig? Hade hon bättre humor, skrattade hon faktiskt på ett attraktivt sätt, hade hon bara svarta strumpor? Men sen då? Pussades ni på bussen hela vägen hem, luktade hon bättre än mig, tog du på henne så som du brukar ta på mig? Skedade du henne på morgonen som det tog flera månader innan du gjorde med mig? Men framförallt, vill du fortfarande hellre vara med henne än med mig?  

 

Men jag tror dig, tror på allt när du säger att du verkligen är ledsen. Skulle ju faktiskt vilja påstå att jag känner dig efter såhär lång tid. Så nej, jag vill inte slå dig som Ellinore föreslog. Men du kan tyvärr inte kräva av mig att jag ska sluta tänka på det. Där får du skylla dig själv, himla dumma fina människa.