la colone vertebral

Rätt och fel. Dåligt och bra. Nu och då. 

 

Har i flera års tid utövat självkritiskbehandling på mig själv, samt blivit mästare och expert i ämnet. Som så många andra. Jag tänker dåligt om mig själv, saker jag gör och saker omkring mig. Något av det värsta jag vet är förväntningar, framförallt mina egna förväntningar på mig själv. Att göra andra besvikna, visst det är jobbigt. Men att inte klara av att göra de där små sakerna för sig själv - det är värre.

 

Medans jag sitter på ett obekvämt golv och klunkar i mig min tredje kopp kaffe insåg jag alla de saker som jag haft förväntningar på, men som visade sig vara motsatsen. En fantastisk känsla! Till exempel att kunna få berätta för tonårs-Frida att nyckeln till lycka inte är viktnedgång. Såhär några år senare och en hel del lättare, känner jag mig absolut lycklig, men främst tanig och svag.  

 

Och även om personen jag gillar har flyttat 26,9 mil längre bort och jag inte alls gillar att sova ensam, så får jag faktiskt ensamtid. Egentid. Tid att bara vara med mig själv - min bästa kompis! Tid att gråta ogenerat, tid till att stirra i en vägg eller i ett tak och bara tänka, tid till att göra saker långsamt men noggrant. Jag förväntade mig att det bara skulle kännas som ensamtid. 

 

Jag trodde även att hösten skulle föra med sig en ganska duktig höstig säsongsdepression med tanke på att jag sällan kommer se dagsljuset. Men jag slipper ju åtminstone ha ångest över att jag inte solar, utan kan istället ohämmat och passionerat ägna mig åt att plöja serier.