la colone vertebral

Man lär sig aldrig så mycket om sig själv som när man är rädd. Ramlar ofrivilligt ut ur min säkerhetszon och tappar greppet om min syn på stolthet. Vill ringa alla jag någonsin hållt av och berätta hur mycket jag tycker om dem.

 

 Är alltid så himla jävla fruktansvärt rädd för att förlora mina närmsta. Inte av cancer eller olyckor eller något sånt där overkligt. Utan på grund av mig. Är rädd att jag själv ska orsaka smärta eller konflikter som gör att saker ändras, som gör att jag kommer stå själv kvar. Vart bottnar denna oro? 

 

Har sagt det förut och står fortfarande fast vid det, hellre känner jag tusen gånger mer än ingenting alls. Men man får ta konsekvenserna av det då också. Stundtals psykiskt utmattad. 

 

Ikväll är jag dock mer rädd för dig än för mig själv. Rädd för att du ska göra något som kommer fördärva för mig, som gör att jag ändrar synen på dig. Klart ni har rätt, vanlig hederlig svartsjuka skulle ni säga. Det är det. 

Men jag är också rädd för att ändras, så är jag inte den som du blev kär i längre. Har jag redan ändrats? Blivit jobbig och klängig och är inte alls sådär fantastiskt odramatisk och skön som i början? 

 

Men visst finns det anledningar för det också. Brydde mig i princip inte om så mycket annat än att få vara en liten liten mini del i ditt liv i början. Men nu, nu är du min. Och i din närhet under din uppmärksamhet, där får mitt hjärta näring och slutar krampa. Jag kommer göra mycket för att få stanna i den här bubblan. 

Saknar min lillebror. Fina lilla numera stora lillebror. får dåligt samvete för att jag inte är hemma mer, ser inte hur han växer, hjälper honom inte så himla mycket på traven, hämtar honom inte när han är för full, sover inte i hans säng när han känner sig ensam, är inte en storasyster när han känner sig liten. 

 

Blir så rörd och stolt och alldeles tåris när jag tänker på honom. Tänker på vårat lille team, han och jag i ett stort hus vi inte ville bo i, där vi grät i samma säng vissa nätter och skrattade så vi grät i en ladugård andra dagar. När han fortfarande var liten och len, då jag packade hans matsäck inför skolresan. När han fortfarande tvingade mig kolla på disneyfilmer fast jag var tonårstrotsig. 

 

Blir så rörd och stolt och alldeles tåris när jag tänker på honom. Tänker på hans helt plötsligt grova målbrottsröst som svarar när man pratar i telefon. Älskar hans hjärna och hans värderingar, hur blev han så förbaskat smart bland alla dessa träskor och sprängda däck?  

 

Skulle jag någonsin flytta hem igen, så skulle det vara för dig, lille man!