la colone vertebral

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Om jag var elastisk eller hade fler sinnen och funktionen att lagra mer minnen, då hade jag kanske klarat det som önskas av mig men som jag bara vill hälla vatten på. Min hjärna är full at celler som ska fylle en funktion att tänka för oss och komma på vad vi vill göra, kan göra och behöver göra. Men inte en enda bra slutsatts får jag om hur jag ska räcka till, och ha tid att få mig själv att må bra. All den energi som min lilla cellandnings process lyckas få in, ger jag till dig, ibland ton vis. Men jag vill också ha det, flr jag behöver all min energi och din med, men hur ska jag hinna med eller kunna det? Jag vill ju, men hur kan jag. 

Vad är bra när det man vill ska vara bra, blir fel och nästan får det sämre?
Jag kanske borde avsluta mina meningar med äfrre frågetäcken och börja hitta svaren, även om det finns under stenar eller i skelettet på mih själv.
De svar jag hitta som besvara frågan om vad jag vill är i alla fall :
Jag vill ha frihet och inga krav, då jag kan åka dit eller någon annan stans utan att det spelar någon roll ifall jag sårar någon eller inte, för att jag kanske skulle varit med någon istället. Jag är så rädd att folk inte mår bra om jag inte gör allt de ber om, eller som jag vet att de behöver utan att de säger något, men egentligen vill jag sitta själv på mitt rum och måla ögon som stirrar sig lika blinda som jag, efter lugnet.

Det är svårt att se personer, men ibland kan det vara svårare att vara en.

När jag känner för att gråta, så gråter jag. Vet att det är nyttigt och gör sig bättre brännande på kinderna, än eldande smärtsam i hjärtat. Jag gräta hela våren och sommaren. Sen kom hösten och jag kände ingenting som gjorde så värst ont längre. Älskade mamma hoppade runt och var nykär och jag gömde för det mesta undan behövandet att få läka igen såren bara vi fyra. Och fina pappa klarade faktiskt av att laga mat själv och skratta. 
Sen kom vintern och kära vänner i främmande förenade emirater påminde om hur det var att leva med båda föräldrarna under samma tak. 
Jag hade glömt hur det var. Kan inte längre komma ihåg. 
Förlåt mamma och pappa, men ofta tvivlar jag på om det är möjligt att finna kärlek och få den att leva. 
Jag är en tvivlare, som i polarexressen, men ändå ser jag det varje dag. Det är så det känns, som att jag bara tittar på. Inte kan man väl vara arg på sina föräldrar för en skiljsmässa, de grät ju minst lika mycket som jag, och hade inget hopp även om det var vår. Vilket bortskämt äckligt litet barn jag är som blir arg för att jag måste byta hem varanan vecka. Som känner sig missnöjd över att det ständigt står en väska på golvet i ens rum, som ropar på en att snart ska vi åka här ifrån igen. Vissa dagar hånar den mig och frågar om jag är lugn nu, om jag kunnat hemmastadga mig och kan slappna av som man ska göra när man kommer hem. Jag kan ju inte vara arg på mamma för att hon har en ny hjärtevän om natten som värmer den kalla delen i sängen, som gör henne glad igen. Allt jag vill är att få se deras ansikten kunna skratta åt små saker, att blotta tänderna inte längre farligt som om det vore en synd. Jag borde inte känna mig arg och otacksam. Men jag känner så, och inatt känns det för mycket.

Det är inte bara väskan i mitt rum som skriker. Den får alltid respons, genom tysta skrik i huvudet. Mellan så många väggar som kan finnas innanför pannbenet i ett huvud studsar skrik och glåpord. Kanske tillkommer det mer väggar ju mer frustrerad jag blir, för att de ska klara av att få skrikens eko i rullning. När jag var 12, var det ett runt rum då? 
Ibland försöker jag fylla en vuxen roll i en trasig familj där det bara ingår 1 vuxenroll, bara för att lufthålan efter den andre föräldern är så syrefattig.
Kortfattat :
Jag hatar föräldrar som går isär, och vill att det ska bli som förut.  Vill kunna hålla båda två i handen samtidigt, inte bara den ena varanan vecka. En dag, när jag har kärlek under fötterna och det kittlas, då mamma och pappa, ska jag inte vara ledsen över det mer.

" Det är bättre att gråta ut en gång än ständigt sucka " - Österländskt ordspråk

Jag hyser inte goda tankar åt värdighet längre, om jag ens gjorde det innan. Älskling, jag vill bara se vem du är. Visa dig sårbar för mig, bara under några sekunder. Blöd. Låt det rinna ner i mitt knä om det så behövs. Jag ser dig aldrig, för när jag springer mot dig reser det sig en mur omkring dig med graffititext på som säger " Glöm inte min värdighet".  Det blir så dimmigt i mitt huvud, att jag också skulle styrt titanic rakt in i ett isberg. Snälla gör någonting åt det, innan jag orsakar katastrofer och gör så att människor går under, tillsammans med mig. Älskling du får min värdighet, om den nu är så viktig. Ät upp den, för jag vill inte ha den, inte om den gör såhär med människor. Eller är det jag som ska äta din? Egentligen vill jag bara att den ska grävas ner.

 Jag vill älska dig och vara till lags. Men hur ska jag kunna älska om jag inte ens vet vems hand det är jag håller? Och hur ska jag vara till lags när jag inte ens vet vad som gör det bättre eller vad som gör det sämre? Ibland undrar jag om du hör det jag säger. Du kanske hör, men lyssnar inte. För om du inte gör det, så slutar jag snart prata. Detta har vi redan pratat om, men min ryggmärg behöver skaka av sig det. 

Jag vill ha hela dig, inte bara din utsida. För jag behöver faktiskt dig. Hela dig. Dig, på riktigt.

Jag tror jag har någonting i ryggmärgen ( la colone vertebral) som jag måste få ur mig, som ligger där och skaver som gör mig halvt handikappad när jag springer. I vanliga fall bedövar jag det med franska ord och filosoferingar om bättre dagar i en framtid. Ibland kan jag inte förklara det heller och snurrar med orden och förklarar med synonymer tills karusellen gått så många varv att jag mår illa. Jag skrämmer mig själv med sanningar jag inte riktigt vill svälja och blir illamående. det borde inte vara så va?

Vet ni vad jag längtar till? Jag längtar till när det känns som att sklettet följer rytmen i Kärlekens alla färjor och det sjunger i kroppen, som det gör när vi pussas utanför hagakyrkan, eller röker pipa sittandes i ett bildäck mitt ute i skogen. Men när ska alla mina andetag andas dessa toner?

Glöm inte att vara snäll mot människor, få dem inte att hata dig.