la colone vertebral

Jag tänker ofta på mamma och vad hon verkligen är. Om hon är stark eller svag? Först tänkte jag att hon var svag, sen insåg jag att hon var stark. Men nu vet jag inte längre. Jag tror att hon är svag. Eller så är det jag som är det, så otroligt jävla svag. Allting verkar ha gått inåt denna hösten, handlat om mig. När det egentligen borde handla om henne, det är ju hon som är sjuk.

Hon kanske till och med är jättesjuk, dödssjuk. Det lamslår henne och har gjort det en tid nu. Jag finner det så himla utmattande. Orkar inte prata med henne och vänder mig inåt. Jag slår vad om att jag hade kunnat ligga i sängen i veckor och bara tänkt på mig själv. Hur mitt liv kommer bli annorlunda utan henne, att ingenting kommer bli som jag tänkt mig. Hur livet blir när jag är en sån person som inte längre har en mamma.

För henne är det tvärtom, såklart. Hon kan inte prata om någonting annat är sjukdomen, läkartider, väntas tider.

Om de sätter en annan diagnos på henne ska jag nog fan köpa champagne. Eller får man det? Fira att hon får en diagnos, men bara hon inte dör av den? Det kanske bara är jag som är sådär inåt igen, självupptagen. Försummad av svaghet.