la colone vertebral

När jag känner för att gråta, så gråter jag. Vet att det är nyttigt och gör sig bättre brännande på kinderna, än eldande smärtsam i hjärtat. Jag gräta hela våren och sommaren. Sen kom hösten och jag kände ingenting som gjorde så värst ont längre. Älskade mamma hoppade runt och var nykär och jag gömde för det mesta undan behövandet att få läka igen såren bara vi fyra. Och fina pappa klarade faktiskt av att laga mat själv och skratta. 
Sen kom vintern och kära vänner i främmande förenade emirater påminde om hur det var att leva med båda föräldrarna under samma tak. 
Jag hade glömt hur det var. Kan inte längre komma ihåg. 
Förlåt mamma och pappa, men ofta tvivlar jag på om det är möjligt att finna kärlek och få den att leva. 
Jag är en tvivlare, som i polarexressen, men ändå ser jag det varje dag. Det är så det känns, som att jag bara tittar på. Inte kan man väl vara arg på sina föräldrar för en skiljsmässa, de grät ju minst lika mycket som jag, och hade inget hopp även om det var vår. Vilket bortskämt äckligt litet barn jag är som blir arg för att jag måste byta hem varanan vecka. Som känner sig missnöjd över att det ständigt står en väska på golvet i ens rum, som ropar på en att snart ska vi åka här ifrån igen. Vissa dagar hånar den mig och frågar om jag är lugn nu, om jag kunnat hemmastadga mig och kan slappna av som man ska göra när man kommer hem. Jag kan ju inte vara arg på mamma för att hon har en ny hjärtevän om natten som värmer den kalla delen i sängen, som gör henne glad igen. Allt jag vill är att få se deras ansikten kunna skratta åt små saker, att blotta tänderna inte längre farligt som om det vore en synd. Jag borde inte känna mig arg och otacksam. Men jag känner så, och inatt känns det för mycket.

Det är inte bara väskan i mitt rum som skriker. Den får alltid respons, genom tysta skrik i huvudet. Mellan så många väggar som kan finnas innanför pannbenet i ett huvud studsar skrik och glåpord. Kanske tillkommer det mer väggar ju mer frustrerad jag blir, för att de ska klara av att få skrikens eko i rullning. När jag var 12, var det ett runt rum då? 
Ibland försöker jag fylla en vuxen roll i en trasig familj där det bara ingår 1 vuxenroll, bara för att lufthålan efter den andre föräldern är så syrefattig.
Kortfattat :
Jag hatar föräldrar som går isär, och vill att det ska bli som förut.  Vill kunna hålla båda två i handen samtidigt, inte bara den ena varanan vecka. En dag, när jag har kärlek under fötterna och det kittlas, då mamma och pappa, ska jag inte vara ledsen över det mer.