Ät den eller gräv ner den - jag vill inte ha den.
" Det är bättre att gråta ut en gång än ständigt sucka " - Österländskt ordspråk
Jag hyser inte goda tankar åt värdighet längre, om jag ens gjorde det innan. Älskling, jag vill bara se vem du är. Visa dig sårbar för mig, bara under några sekunder. Blöd. Låt det rinna ner i mitt knä om det så behövs. Jag ser dig aldrig, för när jag springer mot dig reser det sig en mur omkring dig med graffititext på som säger " Glöm inte min värdighet". Det blir så dimmigt i mitt huvud, att jag också skulle styrt titanic rakt in i ett isberg. Snälla gör någonting åt det, innan jag orsakar katastrofer och gör så att människor går under, tillsammans med mig. Älskling du får min värdighet, om den nu är så viktig. Ät upp den, för jag vill inte ha den, inte om den gör såhär med människor. Eller är det jag som ska äta din? Egentligen vill jag bara att den ska grävas ner.
Jag vill älska dig och vara till lags. Men hur ska jag kunna älska om jag inte ens vet vems hand det är jag håller? Och hur ska jag vara till lags när jag inte ens vet vad som gör det bättre eller vad som gör det sämre? Ibland undrar jag om du hör det jag säger. Du kanske hör, men lyssnar inte. För om du inte gör det, så slutar jag snart prata. Detta har vi redan pratat om, men min ryggmärg behöver skaka av sig det.
Jag vill ha hela dig, inte bara din utsida. För jag behöver faktiskt dig. Hela dig. Dig, på riktigt.
