la colone vertebral

Jag kom under fund med saker idag. Allt känns enklare, rinner snabbare, tiden går inte så snabbt, inga steg är tunga, ingen gråt vill ut, jag öppnade de dörrar jag ville öppna och stängde de jag inte gillade, målade om i färger jag gillar, förträngde sånt jag inte ville minnas eller veta och gjorde precis det jag ville. Jag tror jag klippte upp magen idag och slängde den sista tunga stenen.

- Bra jobbat Frida, nu kanske du kan sluta gråta på fest också.

- Japp lilla hjärnan, tror faktiskt jag kan sluta med det nu.

Som ett facit till Arthur som absolut inte kunde förstå varför jag hyperventilerade så hysteriskt (och till dig själv frida ifall du skulle glömma av det). Precis som man inte kan lita på hurricane, har jag lite svårt att lita på att det faktiskt kommer vara som det är nu. Hur ska jag veta att min familj kommer flytta tre gånger till och dela på sig på alla möjliga konstiga sätt. Så jag blir stressad, super stressad för att jag måste hinna hem varje helg och vara med innan det händer något nytt som jag inte vet om eller inte får vara med om. Egentligen vill jag vara 30, trygg med min egen familj som jag skapat och inte vara det minsta orolig för jag inte har någon familj som ständigt rör på sig.

Men jag längtar till stan, till språkelit familjen, jag vill till er. För jag tror ni är min trygga familj som jag inte riktigt har. Ni är min familj som sitter ihop i ett och inte delade sig på två och beter sig olika från helg till helg.

Därför blir jag avundsjuk när ni går på familjebio utan mig när jag lyssnar på hur pappa sitter och pussas ute i vardagsrummet. Bara inte ni också har ändrat er under helgen jag inte varit med, tror det är ungefär allt jag önskar.

Ni är osten på mina mackaroner <3