la colone vertebral

Men när du alltid ska gå efter mig, dricker,  fråga om jag hatar dig eller om du gjort något, ber om att få slå ner mina kompisar, dricker igen, ringer och är arg för att jag inte säger något, dricken ännu mer, ber om ursäkt för något du inte ens vet vad det är och aldrig kommer ihåg efteråt vad det var, då orkar jag inte med dig. Då brister jag och börjar gråta, för jag har försökt i två år nu Jakobp att vara den kompis du behöver och försökt få dig att sluta dricka eller sluta med annat du tagit också. Men hur många svordomar jag än försöker få med i samma mening när jag skriker åt dig att sluta, att ta tag i dig själv, att för en gångs skull försöka vara nykter i tre dygn istället för att vara dyng rak, så lyssnar du inte. Och jag gråter, gråter lite till och gråter tills jag inser att halva kvällen gått. För jag klarar inte av att se dig som du är eller den tydliga skillnaden. Från hur fin du var då till hur drägglig och förstörd du är nu. Jag vill inte se dig mer, och kanske är det bara av en enda egoistisk anledning. Att jag inte mår bra av det, hur söndrig du än är.

Och så mina föräldrar då. Men det kan jag ta någon annan stans, för jag kan inte skriva anledningen till att jag gråter över det fortfarande. Tänker jag efter så gräta jag inte alls mycket då, när de flyttade. Förmodligen kommer det nu, det orkar liksom inte sitta kvar i oroshjärtat längre. Känns ju bara så jävla olägligt liksom.