It's a small crime
Vissa säger en gång sjuk - alltid sjuk. Men så skrev en smart erfaren brud " en gång sjuk - alltid ärrad", jag tror mer på det. Men så insåg jag plötsligt hur känslig jag är och hur enkelt det kan gå hål på min lilla skyddsbubbla. Trodde ju jag var en ärrad föredetting som pratade om hur det en gång var för längesedan när man var i skiten.
Jag är inte där. Men jag är rädd. Så rädd för mig själv att jag ska driva det dit, för det är ju ingen annan som gör det. Trodde att det var ett ärr som läkt för längesedan och som inte spricker. Tydligen har jag fortfarande stygnen kvar och kan enkelt bara klippa upp dem. Eller jag skulle aldrig själv klippa dem, men de kanske spricker ändå?
Hela min kropp är en sådan balansgång på linor och jag klarar det själv, men det är så svårt när andra går på dem också. Så typiskt att man måste gå på linor när man läker, och inte kan göra det senare när man väl gjort det.
Och jag vet inte om osäkerheten kommer av att det är jag och migsjälv som är med varandra för mycket och att jag behöver någon annans uppskattning eller om det är bra att ingen annan blandas in?
