la colone vertebral

Den där famnen som håller om var enda centimeter av min kropp. De där läpparna som kysser min nacke när jag diskar. Den personen som lovar att inte dö när jag gråter till ps. I love you. De där smilegroparna när jag misslyckas med pannkakorna. De där händerna som ryser på mig. Den där hjärnan som registrerar allt jag säger och gör. De där lungrona som andas tungt så jag kan somna till dem. Det där hjärtat som sväller när de ser mig, men ändå känns för litet för att älska mig. Skulle jag inte kunna få allt detta?

Kanske är det våren som kommer och gör mig fnissig och längtig efter kärlek. Eller den mörka vintern som håller sig kvar och gör att jag vill ha kärlek. Helt enkelt kanske det bara är den mänskliga reaktionen på att man inte ska leva ensam. 

"Men är det på riktigt då?... Eller vad dum jag är, älskar du någon är det klart det är på riktigt!"