la colone vertebral

Jag är inte rädd för att vara ensam, känner mig inte ensam. Men jag vet att det finns så mycket av mig så varför inte dela på det? Jag har gett så mycket tid till mig själv att jag snart tar mig an en identitetskris i ren rastlöshet. Inte bara för att jag kan, men för att jag vill ge den till någon annan. 

 

Efter vad som blivit över tusen nätter med mig själv har jag hunnit fundera över det där, meningen. Meningen med något. Vissa anser att det är att klara sig själv. Jag klara mig själv. Men jag anser nog att meningen är det man själv känner sig i balans med. 

 

Har aldrig förstått mig på rädslan för att vara rädd att vara själv. Vad är felet med att känna att man behöver någon annan? Uppenbarligen är det ju det näst intill alla väntar på i slutändan. Bli arg och säg att jag har fel, men det är vad jag tror, och det kändes bra att komma till den slutsatsen att jag kunde säga det högt. 

 

Så skulle jag komma hem till ett kök där min nya fina pastelliga kanna står, bredvid denna famn med båda fötterna iförda färglada strumpor på jorden, för självklart hade jag tvingat dig. Färgglada strumpor liksom, nästan lika bra som frysta ärtor. 

 

Vart är du? Men framför allt vem är du? Jag tror jag behöver bli kär i dig, för jag har tusen kilo kärlek i mig.