la colone vertebral

Kärleken är lite som ringar. Kanske är det därför man symboliskt använder dem för att visa att man fortfarande håller kvar vid det som känndes så bra från början. Du är i alla fall som min ring.

Det spelar ingen roll om den inte är i guld och färgen har lossnat för en hel årstid sedan. Min ring satt där genom alla väder och svettiga konserter. De nätter jag sov ensam och när jag höll bästa vänner i händer. Blev en del av min hand och bara en minut när den var avlagd på bänken känndes det konstigt.

Nu har jag inte haft min ring på flera dagar och man vänjer sig. Blev galen först. Nu känns det bara konstigt och den bleka stringan på fingret där den brukar sitta ser bara lite ensamt ut. När några fler dagar har gått kommer jag inte längre tänka på det, kommer ha glömt den. Det är sånt som försvinner med tiden.  

Det var jobbigt i början. Ville känna varm hud och få säga saker som skulle få svar. Man håller kvar vid allt och hur det var, glömmer liksom att tiden faktiskt går och att personer växer med den tid som går. Och nu kan jag inte ens komma ihåg anisktsuttryck och om ett tag så spelar det inte längre någon roll. Kärleken kan liknas med ringar. Just nu kan i alla fall du det.

Jag behöver inte min ring. Men ändå vill jag ta på mig den så snart jag får möjlighet. Får man chansen så tar man den. Men om jag nu får chansen, ska jag ta den då?
Kärlek är fortfarande som ringar