la colone vertebral

Det känns inte bättre hur bra betyg man än har. Frida hur tänkte du när du spydde ut ditt liv och trodde det blev bättre av att vara dig själv i en övernaturlig skepnad. Bara för att det står trehundrafemton poäng med svart text på vitt att jag blivit antagen, så står inte sanningen skriven där att jag skulle må bättre av att vara bäst på någonting. Det visar, för med bokstäver skrivna med caps lock att det spelar ingen roll hur bra jag presterat, för jag mår inte bättre av det ändå.
Det regnar ikväll och alla mina tankar känns lika rinniga i huvudet som dropparna är på marken. Dem rinner med nya budskap om vad jag ska välja, men liksom fort som jag tror jag bestämt mig rinner dem iväg från mig och nya okända, oklara ting kommer istället.
På vilken stads kullerstenar kommer jag gå, och vilka vänner kommer bestå?

Jag har en vis syster med många kloka vänner och allesammans har dem väldigt smarta tankar. Men det hjälper inte hur många sanningens ord de än säger mig för jag vet ju att jag måste fysiskt själv skriva vilken väg jag ska ta, och innan dess psykist fått vattnet till moln i huvudet igen. Jag gillar mina moln när dom får mig att säga luddiga saker och inte alltid i fokus. När mina moln får mig att klä mig som en hippie.
Men just nu är det så mycket regn att jag strömmar bort. Men regn är vackert och jag får försöka se dethär så med. Allting är vackert i sinnom tid. I sinnom form. I ett så småning omt liv.