la colone vertebral

Känns som att jag ljuger så att jag spyr och lever tills jag ligger på marken, så yr av det jag gör. Kan inte helt urskilja på om jag lever ett eget liv eller efter ett mönster som jag fått idéer av från andra. Jag håller på att hitta vem jag är, men där i mellan är tiden så kolosalt upprepande och snabb. Aldrig den samma och otroligt långsam. 

Kent - jag vet inte ens om jag kan höra ljudet av juli där utanför. Det finns så mycket som ska bestämmas, som jag gör en alldeles för stor grej av, tydligen. Men för mig har jag aldrig fattat ett större beslut för på ett sätt gillar jag att det är en stor grej. Den är viktig och det är därför jag skräms näst intill tårar av att kroppar och huvuden runt omkring vill skynda på det.

Livet är ett tidsfördriv. Inte för att det skulle vara ett dåligt ting, men vad skulle ni annars kalla livet? Något som går utan att betyda? För vissa någonting de inte längre vill befinna sig vid, och för vissa någonting de kan greppa och använda till fullo.

Men vad gör vi med tiden i vårt livsfördriv?
Det första jag ska göra imorgon är sluta spinna tankarna på att allt är dåligt, negativt och osunt. Min tid ska finnas i luften, och jag tänker verkligen andas den!