la colone vertebral

Jag har ett vackert liv. En vacker syster som luktar gott om kvällarna och skrattar när jag skvätter krusbärs marmelad på väggarna. Har en runda som jag vet exakt i meter som jag springer var vecka som ger möjlighet. Stigar som blivit födda under mina fötter, som även följer landskap fyllda med skogens guld.
En mekanisk miljöförstörare följer mig vart jag vill och jag beundrar den fläckiga asfaltsvägen.
Sjuttiotals hus som ger väggar där barn kan inhallera sina cigaretter.

En gång ned spydda golv hos en gång nära, väldigt kära vänner är som fotoalbum på allt som jag har gjort. Det är inte mycket som jag har gjort, mitt liv är litet. Men det lever.
Det är så fullt av färger, ända ut i kanterna. Med ett överflöd av musik och toner. Jag hör alltid musiken, och ser noterna mellan raderna. Som August Rusch. Jag älskar allt det här. Det finns ju i mina rötter och vener.

Hjälp mamma, vart tar du med mig egentligen? Jag vill ju ingen annan stans än hem. nu

Träffade en person. Pappan bodde i Holland och kom aldrig hem och hälsade på. Så har inte jag det, men kanske gör olika handlingar att allt känns lika i slutet.. 

så jävla fruktansvärt rädd, men allt känns på ett eller annat sätt. konstigt nog mer när det smärtar