la colone vertebral

När man för några pyttesmå sekunder lyfter från jordens yta och flyger all världens väg av lycka för att man fått det man längtat efter. Då hoppas jag verkligen inte att man åker lika långt ner i marken när det sedan vänder, för det har jag ingen livs lust till. Jag tror också att jag i denna stund är ett strålande exempel på att ingenting aldrig blir helt som man tänkt sig, hur väl man än planerat och hur länge.

Jag går på vägar längre högre och djupare än jag trodde. Finare och fulare, men definitivt spralligare. Jag springer med mitt blod i en fart jag aldrig uppnått förut. Tvärnitar. Accelererar. Fart igen. Snart stannar jag i göteborg, och förväntar mig att kära syster ord och egna väggar får mig att tänka på annat än att flyga.