la colone vertebral

Jag tror att jag ser dig. Ser hur du går sönder, spricker, blir glad och skiner. Jag tror att jag känner dig för att jag vet att du ser hela mig. Är så genomskinlig som möjligt och vill att du ska vara det också. Men ju mer vi öppnar oss desto längre ifrån varandra tycks vi komma varandra. Hur kan det ens vara fysiskt möjligt? 

 

Hur kunde det bli att jag tog dig så för givet för att du var det närmsta jag hade, att du krympte ihop dig själv till en mini version av dig själv för att ge mer plats åt mig? Så står jag ändå där och vet precis hur du känner men vill ha kvar dig så när som möjligt. Alla är ju egoistiska när det kommer till en själv säger du. Ja, alla förutom du Niklas. 

Hade inte sagt nej till en hand eller en axel, eller kanske till och med flera. För idag så kände jag mig för första gången ensam på över ett år. Kanske är det något att känna sig lyckosam över. Kanske är det inte heller så konstigt med tanke på hur lite jag känner att jag känner mig själv nu för tiden. Hur ska någon annan kunna veta om inte ens jag gör det liksom? 

 

Så skynda långsamt med mig, för sånt här har jag aldrig varit bra på att hantera under en längre tid. 

När hjärtat skriker NU! 
Och svaret blir: Kanske sen.. 
Då vill jag hem till mina rötter igen 

                                        - Ulf Lundell 

 

Det är jobbigt att hela tiden försöka växa upp och aldrig riktigt veta hur, när eller var man riktigt gör det. Men läskigare är det nog när man väl gjort det, och tvingas inse det. 

 

Drömmar har aldrig någon början eller något slut, de bara börjar på mitten. De är alltid logiska när man drömmer dem, men aldrig någonsin går det att förklara dem högt för någon annan och få deras fulla förståelse. De bara börjar växa i mitten helt oförberett och sedan vaknar man helt kalsvettig och förvirrad. 

Du bara började växa i magen på mig. Satte dig i mitten, mitt i smeten och började sprida dig åt alla kanter. Utan någon förvarning. Helvete säg till nästa gång! 

Känslan av att blir stressad av en alldeles för harmonisk vardag för att man bara vill vara på ett ställe, eller alla ställen. Där. Eller att man inte riktigt själv kan komma på varför man inte kan somna. Och även om det går över om en vecka är detta det bästa någonsin. För hur mycket mamma än säger att jag är en tonåring där allt är på liv och död, och även om det faktiskt är så, känns det alltid. Det känns som på liv och död, det känns viktigt. Kanske är det samma du som andas tungt och onyktert i min nacke nästa gång, kanske är det någon annan. Men det känns. 

 

Idag sa en kund " det blir som det alltid blir med kärlek". Jag hörde inte vad han sagt innan, men det var sant.  

Om nio dagar gifter sig min mamma med mannen som får det att kittla i hela hennes kropp. 

Ju mer jag tittar på ditt till synes felfria och perfekta ansikte, desto mer mänskilga skavanker hittar jag. Och det är då jag blir så kär i dig, för då är du precis så som jag önskar mig. Oförutseende och konstig - drömliknande. 

 

Har på senare kommit på att tiden faktiskt är ganska så förbaskat regelbunden och att jag är fri att göra vad jag vill med den. Behöver inte stressa för den springer ifrån mig eller håller mig fast och gör mig spyfärdig i en skolbänk. Kanske är det just denna uppenbarelse som gör mig så sjukt nervös. VEM ÄR JAG? 

Så hör jag på dig, mellan gråten, att det brister för dig vid kanten av vad du skulle kalla perfektion. Och jag förstår, för det syns ju så tydligt på dig vid varenda liten rörelse och varenda litet ljud, att du blivit så fruktansvärt hjälplöst kär i honom. Alla små fniss och gråt har varit så tydliga redan från början, så självklara från din sida, och allt som vi analyserat. Ibland först från din sida, men även självständigt från min eftersom du så blint inte ser vissa saker. 

 

Från första parkett ser jag ju, hur han i sin självständiga förklädnad ska vara precis den som alla hans kompisar förväntar av honom att han ska vara, ska vara den som han själv egentligen kanske hade velat vara, ska vara den som uppenbarligen alltid ska vara svårläst och få dig att vackla av minsta lilla ord omedveten av sin verbala styrka. 

 

Här ifrån ser jag hur han alltid i slutändan vacklar vid kanten och ger med sig, för dig. Hur hans ansikte börjar le när du plötsligt står där med, enligt dig, alldeles för ruffsigt hår och luktar gott och ser på honom, ungefär exakt så som han ser på dig. Men detta ser ju inte du, inte han heller för den delen. 

 

Kanske skulle vissa nöja sig med bara vetskapen att någon annan tänker på än innan de somnar. Men kanske inte när personen befinner sig i ett annat land. "Jag är heller lycklig nu än om 25 år". Kär Elin från Åmål, jag förstår dig! 

 

Men kanske, min kära fina känsliga vän med perfekt rakt hår, så känns det bättre att veta att detta är lika jobbigt för honom som för dig. Att han faktiskt, även om han är värdelös på att uttrycka sig av flera anledningar, kanske inte alls skiter i det så som han säger nu. 

 

(nu började jag också gråta.fan) 

 

Så ja, kanske är det precis såhär man reagerar vid första intrycket, men bestäm inte redan i förväg när dina sista och första tårar ska falla och när detta ska vara över. Vem tusan strök möjligheten att detta kommer ge mer än du någonsin fått innan? Inte fan var det jag.

 

Vi skyller på Frank. Jävla snygga läskiga pappan för att han fått för sig det!

Oroskänslan i magen som inte går över. Inbillar mig att det är koffeinkicken efter 7 koppar kaffe på jobbet och inte tillräcklig jobbiga kunder för att känna sig utmattad. Nej det är inte det. Blev mina lungor mindre under min sömn? För mina andetag räcker inte till, skippar att andas, tar två extra andetag, andas normalt. Börjar om. 

 

Jag är stressad, för att jag inte hunnit göra något, för att jag gjort för mycket men av det jag inte velat göra. Jobbat. 

Har separations ångest från jobbet. Är det små fina färgglada buketter jag vill stå och binda i resten av mitt liv? Känns så nu. Bara jag får vara i Paris. Fast nej,vill ju bli valforskare.  

 

Får ångest på låtsas som är på riktigt ibland. Har för mycket att göra, somnar. Skulle blivit lugn nu, blev mer stressad. Livet är hårt när man ligger på topp. 

Jag är inte rädd för att vara ensam, känner mig inte ensam. Men jag vet att det finns så mycket av mig så varför inte dela på det? Jag har gett så mycket tid till mig själv att jag snart tar mig an en identitetskris i ren rastlöshet. Inte bara för att jag kan, men för att jag vill ge den till någon annan. 

 

Efter vad som blivit över tusen nätter med mig själv har jag hunnit fundera över det där, meningen. Meningen med något. Vissa anser att det är att klara sig själv. Jag klara mig själv. Men jag anser nog att meningen är det man själv känner sig i balans med. 

 

Har aldrig förstått mig på rädslan för att vara rädd att vara själv. Vad är felet med att känna att man behöver någon annan? Uppenbarligen är det ju det näst intill alla väntar på i slutändan. Bli arg och säg att jag har fel, men det är vad jag tror, och det kändes bra att komma till den slutsatsen att jag kunde säga det högt. 

 

Så skulle jag komma hem till ett kök där min nya fina pastelliga kanna står, bredvid denna famn med båda fötterna iförda färglada strumpor på jorden, för självklart hade jag tvingat dig. Färgglada strumpor liksom, nästan lika bra som frysta ärtor. 

 

Vart är du? Men framför allt vem är du? Jag tror jag behöver bli kär i dig, för jag har tusen kilo kärlek i mig. 

Så hur uttrycker man sig när man inte gjort det på länge? För jag kan ju skriva även när jag inte mår dåligt eller är fnissig över någon annans kroppsvärme. Vad eller vem är jag när jag inte skriver här och djuptänker varje natt. Antar att jag funderade på det i några månader tills jag verkligen kunde säga det högt och vara nöjd med svaret. Lycklig. 

 

Förbannat otroligt på riktigt lycklig. 

 

Lovade mig själv att alltid vara min egen bästa kompis, alltid lyssna när jag gråta, alltid grubbla när jag inte kan sova, alltid hålla paraplyt när det regnar. 

 

Alltid alltid stå vid min egna sida. 

Det var ingen som väntade sig det heller. Ingen väntar sig något. Ingen alls. Ingenting. Bara jag.

Kärleken är så manipulativ, lyckas liksom alltid vända hela mitt liv.

Och mitt i all hetts vill jag vara ett barn i pappas famn under mammas tak.

Livet kanske alltid har en baktanke?

För livet är ju sådär vacker i allt det dåliga och stressiga som göra att jag vill gråta.

Måste allt vara så förbannat svårt, som en balans våg.

Och mitt bland all denna oro, så har jag hittat alldeles rätt i mitt liv.

Har en sån där dag när jag vill skriva fina saker överallt och måla upp min drömvärld över alla mina väggar

med vattenfärg och lyssna på alla de där låtarna som spelas i slutet av filmer när allt känns lyckligt och möjligt. Så kan jag se mig själv och mitt rum vara med i en film och allt filmas om och om igen i en cirkel.

Självklart skulle jag spara de finaste orden till dig som jag i slutet av filmen skulle skriva stort på den där garageväggen du går förbi varje morgon.

Skulle du tycka om mig om jag är den som jag tycker om att vara? för just nu vet jag bara, att jag tycker om att vara den som tycker om dig.

Till slut kommer man till en gräns när man känner att man måste göra just denna grejen för annars kommer man inte bli lycklig. Och så måste man berätta för sina kompisar och familj om det, och känna sig dum för just det och sen bara vara splittrad. Vart fan är den bästa personen i världen då som bara talar om för en att man gör det bästa jävla beslutet någonsin och att man bara ska vara lugn?! Jag hade inte riktigt den personen, eller så tjötade jag bestämt emot på grund av ångest. Men jag tänkte att jag kanske skulle vara den personen för den som behöver det. För Nilla kanske.

Vuxna tenderar att ibland lite väl bestämt förklara att vi fortfarande är små och har hela våra liv på oss att göra saker. Fuck you bitches det var faktiskt alldeles för många år sedan som ni var 17 och hade all hopp och energi som vi för att ni ska kunna säga att ni kommer ihåg hur det känns( och nu tänker jag inte komma ihåg all predikan om erfarenhet). Visst kommer vi ha tid att resa till massa platser och sånt när vi blir äldre, men känner vi för att göra något nu, så tycker jag att vi ska göra det.

Även om jag inte är så speciellt långt bort så har jag vänner som är och har varit det, och det gör förbaskat ont när dem inte längre är lika nära som dem brukar. Visst man kan maila och ringa varandra. Men den där känslan när man träffar någon och bara sitter nära utan att göra något men ändå har tagit igen så mycket, den känslan kan man liksom inte förmedla över internet.

Men det är bara en lång strecka mellan oss, inte en omöjlig tidskillnad som inte går att ta tillbaka. Och visst finns det inget bättre än att äntligen ses och fnissa hysteriskt och lukta på varandra?

Haka inte upp dig på de problem som alltid följer med de val du gör för att vara lycklig!

Att skriva ner sitt liv som olyckligt kär i sin blogg och ge det till förbrytaren är väl förmodligen det osmartaste jag gjort... "but that won't stop med crying over you". Det märkligaste är att man ibland tror att det onda aldrig kommer försvinna. Nu funderar jag aldrig över vad du gör, vilka smeknamn du kallar din flickvän, hur det egentligen är du luktar eller hur du ens ser ut. Fanns du ens?

Och så kommer jag på mig själv att mig liv äger, regerar, härskar och är det bästa någonsin.

Lyssna inte bara på ena låten, lyssna på hela albumet, she & him - volume two. Allt jag behöver är att lyssna på detta för att sedan se färgstarka möbler flyga runt i rummet, känna doften av hemmagjord hallonsaft och höra hur min framtida lilla sköldpadda kryper fram över golvet.

Undra vad jag ska döpa honom till? Charlie, Eddie, Muffins, Allan, Rabarber, Albus eller Viggo-Valentin?

Åh vi ska bli så bra kompisar <3

Bara för att det inte snöar betyder det inte att det inte är jul. Bara för att man inte gråter betyder inte det att man inte har ont. Bara för att jag skämtar betyder inte det att jag ljuger. Du behöver inte mig, men jag behöver någon som behöver mig.

Gråta kan man göra på toan, där kan man må smygdåligt och duscha av sig ångesten. Där kan man göra allt man behöver, och sen löser man det över en ansiktsmask.

Ta dig i kragen, ta dig i kragen, ta dig i kragen, spring den milen, simma de kilometrarna, mamma ska inte ha rätt. Mamma har inte rätt. Kanske, från då till då, ibland blir jag lite rädd för mig själv.

bläckfisk honan brukar ät upp hanen efter att de har parat sig, eller så dör hanen av sig själv kort efter. Stackarn, det är inte lätt när det är svårt.

Jag kom under fund med saker idag. Allt känns enklare, rinner snabbare, tiden går inte så snabbt, inga steg är tunga, ingen gråt vill ut, jag öppnade de dörrar jag ville öppna och stängde de jag inte gillade, målade om i färger jag gillar, förträngde sånt jag inte ville minnas eller veta och gjorde precis det jag ville. Jag tror jag klippte upp magen idag och slängde den sista tunga stenen.

- Bra jobbat Frida, nu kanske du kan sluta gråta på fest också.

- Japp lilla hjärnan, tror faktiskt jag kan sluta med det nu.

Som ett facit till Arthur som absolut inte kunde förstå varför jag hyperventilerade så hysteriskt (och till dig själv frida ifall du skulle glömma av det). Precis som man inte kan lita på hurricane, har jag lite svårt att lita på att det faktiskt kommer vara som det är nu. Hur ska jag veta att min familj kommer flytta tre gånger till och dela på sig på alla möjliga konstiga sätt. Så jag blir stressad, super stressad för att jag måste hinna hem varje helg och vara med innan det händer något nytt som jag inte vet om eller inte får vara med om. Egentligen vill jag vara 30, trygg med min egen familj som jag skapat och inte vara det minsta orolig för jag inte har någon familj som ständigt rör på sig.

Men jag längtar till stan, till språkelit familjen, jag vill till er. För jag tror ni är min trygga familj som jag inte riktigt har. Ni är min familj som sitter ihop i ett och inte delade sig på två och beter sig olika från helg till helg.

Därför blir jag avundsjuk när ni går på familjebio utan mig när jag lyssnar på hur pappa sitter och pussas ute i vardagsrummet. Bara inte ni också har ändrat er under helgen jag inte varit med, tror det är ungefär allt jag önskar.

Ni är osten på mina mackaroner <3

Men när du alltid ska gå efter mig, dricker,  fråga om jag hatar dig eller om du gjort något, ber om att få slå ner mina kompisar, dricker igen, ringer och är arg för att jag inte säger något, dricken ännu mer, ber om ursäkt för något du inte ens vet vad det är och aldrig kommer ihåg efteråt vad det var, då orkar jag inte med dig. Då brister jag och börjar gråta, för jag har försökt i två år nu Jakobp att vara den kompis du behöver och försökt få dig att sluta dricka eller sluta med annat du tagit också. Men hur många svordomar jag än försöker få med i samma mening när jag skriker åt dig att sluta, att ta tag i dig själv, att för en gångs skull försöka vara nykter i tre dygn istället för att vara dyng rak, så lyssnar du inte. Och jag gråter, gråter lite till och gråter tills jag inser att halva kvällen gått. För jag klarar inte av att se dig som du är eller den tydliga skillnaden. Från hur fin du var då till hur drägglig och förstörd du är nu. Jag vill inte se dig mer, och kanske är det bara av en enda egoistisk anledning. Att jag inte mår bra av det, hur söndrig du än är.

Och så mina föräldrar då. Men det kan jag ta någon annan stans, för jag kan inte skriva anledningen till att jag gråter över det fortfarande. Tänker jag efter så gräta jag inte alls mycket då, när de flyttade. Förmodligen kommer det nu, det orkar liksom inte sitta kvar i oroshjärtat längre. Känns ju bara så jävla olägligt liksom.