la colone vertebral

Jag tror att jag ser dig. Ser hur du går sönder, spricker, blir glad och skiner. Jag tror att jag känner dig för att jag vet att du ser hela mig. Är så genomskinlig som möjligt och vill att du ska vara det också. Men ju mer vi öppnar oss desto längre ifrån varandra tycks vi komma varandra. Hur kan det ens vara fysiskt möjligt? 

 

Hur kunde det bli att jag tog dig så för givet för att du var det närmsta jag hade, att du krympte ihop dig själv till en mini version av dig själv för att ge mer plats åt mig? Så står jag ändå där och vet precis hur du känner men vill ha kvar dig så när som möjligt. Alla är ju egoistiska när det kommer till en själv säger du. Ja, alla förutom du Niklas.