Minns du ljudet när ett hjärta brister?
Jag hör hur det brister för dig. Hur ditt lilla fina hjärta liksom delar sig i en, och sen flera delar. Märker hur du för varje snyftning inser mer och mer, hur fast du är. Hur länge du gått och vattnat detta lilla frö, hur mycket du utstått. Hur kär, du faktiskt är.
För jag vet ju hur du känner, minns ju hur jag grät precis som du. Kanske var det så jag förstod. Hur du lät när du grät. Kanske gråter man i samma ton när man känner sådär. När armarna domnar av men ändå kryper det skalbaggar på insidan huden, och allt du vill är riva och gråta. Känner hur dvalan kommer närmare och närmare näst intill krypande på golvet, tills det omfamnar dig där du ligger i sängen eller vart du än är. Allt du kan koncentrera dig på är hur du andas, eller om du ens hinner göra det mellan alla tårar som tycks sippra ner överallt.
Sen somnar av utmattning. Inte för att du är trött på att vara kär, utan för att du är trött på dig själv. Du vill väl inte vara med någon annan? Nej just det, då är det ju klart att man inte är trött på kärleken.
Men jag lovar dig, fina fina vän, att varje natt inte är som denna. Och jag ska hjälpa dig att känna. Precis allt.
Bloodbank - Bon Iver
Nineteen - Tegan and sara
Imorse tänkte jag på dig när jag åt flingor. Sen lyssnade jag på din låt och läste våra gamla konversationer. Så slog det mig hur annorlunda vi blivit. Att det känts som att vi varit där ett helt år, men så har vi varit på helt andra ställen. Kanske är det därför det alltid blåste kallt och jag aldrig såg dig som en logisk person. Sen hällde jag mer socker på flingorna och log. Allt kändes så logiskt.
Mellan min lilla skalles väggar ekar ikväll skratt. Ellens ändlösa fniss som bor tusen mil här ifrån. Arthurs skratt när han inte lyckas få fram det han ska säga. Lilla sambons som nu låter precis som mitt, eller kanske är mitt som låter som hennes? Kommer nog få mig själv att somna varje natt denna hösten med. Fina små hjärtevänner.
Vad är det som händer i kroppen när man minns någon? Är det något med blodets hastighet, går det runt och runt och för med sig de små människorna vi träffar och bär minnet av dem upp till huvudet varje kroppsvarv. Den där logiska förklaringen finns ju, för att hjärnan registrerar allt vi är med om,ser, hör och känner. Men visste ni..
Delfiner kan med hjälp av ekoljud känna på kilometers avstånd om en människa som är i vattnets hjärta slår, om lungorna fungerar eller om personen är gravid.
Att när blåvalar ska para sig, så simmar hanen runt honan och blåser samtidigt ut luft som bildar väggar av bubblor kring honan. Som om hon omringades av sin älskade i en drömvärld.
Kanske är det därför vi minns andra. För att vi kännt den andres närvaro och insida.
Fast man kanske bara träffades under ett flertal sekunder och inte hann säga så mycket, så tror jag att man hinner uppfatta så oändligt mycket mer än vi tror.
Men det är så det är att vara sjutton år i staden, eller?
Jag är sjutton år och alkoholist. Och vem vill vara det liksom? Kan ni inte svaret så fråga min vän, denna person vet tydligen precis!
Igår satt jag i en soffa med massa andra, jag satte på speciell-panda da panda, en kille bredvid mig kollade på sin flickvän och sjöng hela låten för henne utan att titta bort en enda gång. Det var fint, gjorde min kväll lite.
http://open.spotify.com/user/rooibosspice/playlist/68LyrXOISis28nOwOJCKgS
Det börjar bli höst nu och allt tycks alltid hända då. Varje år är det alltid nu det händer, faller samman ungefär samtidigt som klorofyllet inte orkar längre. För tre år sedan, vid den här tiden, uttalade sig en man i mitt hem om att han inte var nöjd med sitt liv. Efter det blev inte jag det heller.
Drar jag i mig sju tequila shots med Arthur på en timma i Paris för att jag är lycklig och vill mest slå rekord för hur full jag någonsin kan bli. Eller vill jag bara ha en anledning för att få gå hem och spy i duschen och gråta några timmar? För linjer är otydliga, känslor är svåra och jag är patetisk. Alltid, lite i bakrunden, patetisk. Du skulle hört det om du satt i mitt huvud, men det gör du ju inte. Vad skönt för dig! Du hade tröttna direkt jag lovar dig.
Men det här har ju gått över imorgon, i alla fall på lördag när jag är i skogen igen. Finns det en lukt som luktar hemma så är det lukten av barr. En annan dag när jag gick till skolan kom jag nästan försent. Jag stannade under en tall i vasaparken, lyssnade på little dragon och blundade.
Mina favorit skor från åttan håller på att gå sönder. Men lugn mina älsklingar, jag ska aldrig slänga er.
De kvällar jag inte känner för något annat än att skrika på moderater eller gräva in mig i mitt täcke har jag alltid ansiktsmask. Prova det, det hjälper.
Skönt för dig Frida, nu börjar du redan må bättre. right?
Tiden, du mindfuckar mig
Jag antar att man gör det endast i rädslan av att inte vara ensam. Eller i behovet av att inte vara det. Att man sover i en främlings tält och allt man egentligen vet om personen är namnet och att den gått lumpen och bröt foten i våras. Och att personen har armen runt om ens midja. Hud och andetag. Jag kan gå sen på morgonen även om du klagar och råka inte komma tillbaka mer. Allt behöver inte vara för alltid. Tänk frida att du själv säger det, du lär dig tydligen av att tiden går. Du kanske till och med lärt dig att det är skönt att vara själv med? För i en lägenhet på kolonigatan 7, i min säng trygg mellan garderoben och hyllan älskar jag att vara själv. Att ligga paralyserad i en timma och kolla på regnet utanför och vet att jag bestämmer allt själv. Och känna tiden. Den som stressar mig så mycket. Den som är anledningen till att jag inte sover när du ligger bredvid för jag är rädd att detta är enda gången tiden ger mig dig. Tid är det jag har, tid är allt jag har. Tid att sova tryggt med någons hand på revbenen, tid att fnissa med ellen och ta en cigg i köksfläkten, tid att vara lat och simma varje dag nästa vecka, tid att läsa om älskade howard marks knarkliv, tid att vara själv. Den kommer springa ifrån mig, komma ikapp mig, kännas kort, kännas lång och aldrig räcka till. Tur att den aldrig är den samma, jag älskar ju hur allt ändrar och rör på sig.
Sov generösa jävel.
Egentligen vill jag ju inget annat än att ligga i en säng. Helst i mitt lilla flickrum med snett tak och alla färger. Ligga under täcket i flera dygn och inte röra på mig, äta något ibland, stirra i taket och lyssna på musik. Att någon kommer och kryper ner med mig och min pyjamas och bara pratar. Men låter mig aldrig lämna sängen. Behöver inte bli uppringd av personer endast för att de vill ha snus eller cigg. Behöver inte prata med folk som tycker att jag förstör deras planer för dagen eftersom jag inte är i stan så de kan gömma all sin sprit i min lägenhet. Behöver bara lyssna på musik som påminner mig om något och tar mig längre in i bubblan. Jag älskar min bubbla.
Då skulle jag lyssna på och minnas detta:
Postcarsd from Italy - Beirut. Nervös tjej hemma hos Hannes första gången i nian. Spillde en hel kopp te på mig själv, golvet, hunden och nästan på hans bror. Men det gjorde inget sa han. fin kille
Money for nothing - Dire straits. Luft trummor spelandes i bilden, låten på högsta volym med pappa. Alla syskon har var sitt luftinstrument och vi är världens bästa band.
Ljuset - Björn Afzelius. Erik och hans begravning. Hans skrivstil, sättet han går och spelar gitarr, och alla de förbaskat bra sakerna han sa. Tur att hans son är honom upp i dagen och sitter hemma i min soffa ungefär varannan vecka.
Golden rings - Nina kinert. En kall ensam lägenhet med massa raggsockar under täcket massa nätter i hopp om att en speciell person skulle komma dit. OCh så gjorde han aldrig det:PpPpPpPp. Finns ju dock ingen låt jag somnar bättre till än denna
My heart still beats for you - Anna Ternheim. Mammas låt till pappa när han ville flytta. En massa nätter med repeat och bläddrande i samma fotoalbum. Om och om igen.
River en vacker dröm - Håkan Hellström. Höst i lägenheten. Världens bästa lägenhet.
Merry happy - Kate nash. Upptäckte i julen i sjuan att det är fantastiskt att bara ligga på sitt golv bland all skit och äta choklad och bara lyssna på denna skivan och skita i om ens bästa kompisar tycker man är den töntigaste någonsin, när man själv tyckte att de var det hemskaste personerna på jorden.
Misreble at best - Mayday parade. Världens finaste blaskigaste romantiskaste låt. Heartbroken brud i sjuan, blodigt allvar alltså. Tycker Sofia också. hihi
Cherry bomb - The runaways. Frida och Abelina hoppandes i underkläder i sängen en regnig sommar och låtsades vara joan jett och cherri.
Sen skulle jag lyssna på dem och om igen. Sen skulle jag lyssna på annan musik. Kanske i en vecka eller så. Men det är ju bara önsketänkande. Nu ska jag vara generös och köpa massa jävla cigg åt folk som inte klarar av det själv.
Då skulle jag lyssna på och minnas detta:
Postcarsd from Italy - Beirut. Nervös tjej hemma hos Hannes första gången i nian. Spillde en hel kopp te på mig själv, golvet, hunden och nästan på hans bror. Men det gjorde inget sa han. fin kille
Money for nothing - Dire straits. Luft trummor spelandes i bilden, låten på högsta volym med pappa. Alla syskon har var sitt luftinstrument och vi är världens bästa band.
Ljuset - Björn Afzelius. Erik och hans begravning. Hans skrivstil, sättet han går och spelar gitarr, och alla de förbaskat bra sakerna han sa. Tur att hans son är honom upp i dagen och sitter hemma i min soffa ungefär varannan vecka.
Golden rings - Nina kinert. En kall ensam lägenhet med massa raggsockar under täcket massa nätter i hopp om att en speciell person skulle komma dit. OCh så gjorde han aldrig det:PpPpPpPp. Finns ju dock ingen låt jag somnar bättre till än denna
My heart still beats for you - Anna Ternheim. Mammas låt till pappa när han ville flytta. En massa nätter med repeat och bläddrande i samma fotoalbum. Om och om igen.
River en vacker dröm - Håkan Hellström. Höst i lägenheten. Världens bästa lägenhet.
Merry happy - Kate nash. Upptäckte i julen i sjuan att det är fantastiskt att bara ligga på sitt golv bland all skit och äta choklad och bara lyssna på denna skivan och skita i om ens bästa kompisar tycker man är den töntigaste någonsin, när man själv tyckte att de var det hemskaste personerna på jorden.
Misreble at best - Mayday parade. Världens finaste blaskigaste romantiskaste låt. Heartbroken brud i sjuan, blodigt allvar alltså. Tycker Sofia också. hihi
Cherry bomb - The runaways. Frida och Abelina hoppandes i underkläder i sängen en regnig sommar och låtsades vara joan jett och cherri.
Sen skulle jag lyssna på dem och om igen. Sen skulle jag lyssna på annan musik. Kanske i en vecka eller så. Men det är ju bara önsketänkande. Nu ska jag vara generös och köpa massa jävla cigg åt folk som inte klarar av det själv.
Räknar mig lugn - Navid modiri & gudarna
Ibland behövs det hud för att känna, tid för att förstå och lukter för att minnas. Ibland behöver man ligga vaken en hel natt och tänka igenom vad man verkligen vill, och bara komma fram till att man trasslat till det i huvudet ännu mer.
En person sa en gång " du vet visst, men du vet bara inte om du vill säga det eller inte. Eller omd u vill erkänna det". Smartaste han sagt tyckte jag, men han själv kom tyvärr inte ihåg att han sagt det. Jag vet att jag imte vill vada runt i samma lera som i våras och vara förbannad över att jag inte lyckas ta mig upp på torra land igen.
Och så var det händerna mot huden på mina revben. Det är där huden och minnerna känns vid. Då ser jag inte skillanden på lera och gräs. Gräset kommer väl från början ut leran?
Jag vill att dessa händer ska fortsätta räkna mina revben. Kanske bara denna sommaren. Men sen räcker det. Inte en höst till. Inte en vår. Varför jag vill? Vet inte riktigt, men jag antar,
att du är typen som ser ut som ett mirakel i sina lockar.
Frida jag hörde att du inte sovit så mycket det senaste, kanske du bara ska ta och göra dte och sluta grubbla något så förskräckligt mycket.
Lättast är om du jag talar om för dig
att du skrämmer mig så
kanske då kan jag må någorlunda bra
och sova en blund eller två
Fyra mississippi
Jag räknar dina revben
Tre missisippi
Jag vill inte va med mer
Två missisippi
Plötsligt sitter du bredvid
En missisippi
Och jag räknar mig lugn
[ Lyrics from: http://www.lyricsmode.com/lyrics/n/navid_modiri_gudarna/rakna_mig_lugn.html ]
Lås in dina ögon de är för stora för sitt eget bästa
Lås in din mun tills den slutat vara så mycket läppar
Lås in dina smilgropar de är bara för mycket
Lås in ditt skratt och ditt leende och bara släng bort nyckeln
att du skrämmer mig så
kanske då kan jag må någorlunda bra
och sova en blund eller två
Fyra mississippi
Jag räknar dina revben
Tre missisippi
Jag vill inte va med mer
Två missisippi
Plötsligt sitter du bredvid
En missisippi
Och jag räknar mig lugn
[ Lyrics from: http://www.lyricsmode.com/lyrics/n/navid_modiri_gudarna/rakna_mig_lugn.html ]
Lås in dina ögon de är för stora för sitt eget bästa
Lås in din mun tills den slutat vara så mycket läppar
Lås in dina smilgropar de är bara för mycket
Lås in ditt skratt och ditt leende och bara släng bort nyckeln
Om kärlek.
Till Ellen.
Lika svårt som det kan vara att bli av med känslor i början när man liksom inte ser några som helst anledningar till varför det inte är det enda som är logiskt i livet. Precis så svårt kan det vara att få tillbaka känslorna i slutet när man inte önskar någonting annat än att man inte behövde vara den hemska människan som skulle göra slut på det fina. Det som varit det absolut finaste man haft i sin världsbild.
Finns det något bra svar på frågan om vad man ska göra när man tvivlar? - Tror inte det.
Finns det ett bättre tankesätt som kanske lättar hjärtat lite? - Tror jag absolut.
Du tror att du är den hemskaste människan som existerar. Han kommer hata dig. Men du hatar ju inte honom, han är ingen bedrövlig människa som du aldrig mer vill se, men han kanske kommer tro det. Kanske inte så grovt, men hans tankebanor kommer absolut lite gå i de svängarna. Det svåra är att förklara och få det gjort utan att han tänker så, därför tvivlar du. Därför drar du ut på det, för du vill fortfarande ha honom omkring dig. Du vill bara inte att han ska gå runt i sin skimrande värld och säga "jag älskar dig" på telefon varje kväll.
För som Laleh sa" saying nothing is almost like lying". Du vill inte ljuga för honom så. Så du ljuger för dig själv och rabblar det som varit bra och hur fin han faktiskt är. För när du sagt det. Så rubbas tornet som ni byggt. Det måste inte alls raseras helt. Men det kommer definitivt ändra form.
Tyvärr tror jag, och har det så att när man väl börjat tänka så så kan jag inte bara helt vända om och få allting tillbaka. För han kommer inte ändra sig så mycket för din skull, och han ska inte göra det heller. Då är han inte ens längre den person som du blev kär i. Det låter som den jävligaste onda cirkeln som finns, och det kanske det är. Men det är och så som det hela är. Våra känslor ingår i vårt primära system enligt min mening.
Du kan inte hjälpa det eller ändra på det. Så läs det här, och tänk efter hur det känns. Det här är ändå inget annat än ditt liv, det mest vanliga och mänskliga som egentligen kan hända dig.
Du kan bara göra rätt för dig hur du nu än gör, och skulle du inte göra det så har du lärt dig något och växer av det. Några mer centimeter Ellen. Några mer centimeter av det som alltid kommer vara du som du alltid kommer ha med dig.
Och man ska inte vandra omkring och hålla sig själv när man är så förvirrad. Fråga dig själv, det är ju trots allt bara du som vet, hur klychigt det än låter så är det sant. Annars hade det inte användts så ofta som det gör. Det hade absolut inte blivit använt av mig.
The end - Laleh
intro - the xx
Vet ni, det absolut bästa jag vet är på morgonen. Att direkt när jag slår upp ögonen och ingen kroppsdel riktigt vaknat än, så sätter jag på musik, någon glad musik. Så ligger jag och vänder på mig och sprattlar och låtsas att jag är någon annan eller är på en annan plats, eller dansar halvt i pyjamaströjan och lföreställer mig att jag är uppe på scen och är skitsnygg fasten jag mitt hår står åt alla håll och jag har pyjamas på mig. Till slut ser jag himlen i taket och det är då jag är så vaken och så glad att jag inser att jag inte vill vara någon annan än mig själv.
För vem orkar med det egentligen, att önska vara att man var någon annan? Man ska ju ändå gå omkring och dras med sig själv hela livet, då är det ju jätteonödigt att man ska vara trött på sig själv. Var trött på din mamma istället, för det går ändå alltid över efter någon timma eller två.
Vet ni, det absolut finaste jag vet är händer. För de är så personliga, precis som en person själv. Händer kan vara lika andra händer,precis som människor kan vara lika andra människor. Men det riktigt personliga hos någon försvinner aldrig hur mycket den än försöker gömma det. Inte händerna heller. Det är det som är det fina.
Försvinn inte för ni är så himla fina. Speciellt på morgonen när ni vaknat direkt ur er själva.
skinny love - bon iver
Jag vill somna till era toner. Era alldeles egna toner som nästan känns som mina för att jag vet att ni spelar för att vi ska tycka det är bra. Det tycker vi. Jag älskar det. Tycker om det så förskräckligt mycket att jag vill krypa upp i marcus säng och gömma mig under täcket om stanna där.
Vi gör iordning Camel bilen och lever på ängen utanför som är fylld med smörblommor som hästarna lämnat kvar. Ängen som är fylld av det ogjorda och väntar på det vi ska lämna kvar. Där lämnar jag hjärtat.
Den dåligaste ursäkten någonsin om man frågar vissa, den bästa enligt mig. Ibland behöver man inte usla och egentligen meningslös anledningar till varför man gör något eller alltid återvänder vare sig det är bra eller dåligt. För att hjärtat är där. Liggandes på mjuka blad eller dåligt behandlat. Platsen där du lämnar hjärtat är dit du återvänder, även om dina vänner inte alltid förstår det.
Jag lämnar hjärtat i gräset där man fortfarande hör Isaks bon iver spelande akord. Nu har jag den mest uppriktiga och bästa anledning att komma tillbaka. Jag älskar ju det här.
Better of dead - the sounds
Jag ska ta tag i allt det där som jag inte sagt till någon än, någon dag på något sätt. Hade jag haft pengar på mobilen hade jag nog ringt någon. Det är tisdag imorgon, vi ska ha tetaer i skolan utan något ännu skrivet manus, mitt betyg kanske sänks om jag inte gör det bra.
Men just nu är jag för full för att bry mig om det. Inte för full, det är fyllan som gör att jag mår så bra så att jag inte bryr mig. Hade jag tagit mitt förnufft till fånga kanske jag inte hade badat topless i en offentlig sjö denna kväll men med tanke på att det fick mig att skratta så mycket som det var längesedan jag gjort känns det som den dummaste saken att inte ha gjort.
Nu ska jag somna naken och själv till åskan och sedan vakna skamsen och bakfull till solen. Hoppas jag.
Men just nu är jag för full för att bry mig om det. Inte för full, det är fyllan som gör att jag mår så bra så att jag inte bryr mig. Hade jag tagit mitt förnufft till fånga kanske jag inte hade badat topless i en offentlig sjö denna kväll men med tanke på att det fick mig att skratta så mycket som det var längesedan jag gjort känns det som den dummaste saken att inte ha gjort.
Nu ska jag somna naken och själv till åskan och sedan vakna skamsen och bakfull till solen. Hoppas jag.
Young & tradic - Dead man's bones
Tid är allt jag vill ha. Tid och plats, och möjlighet kanske. För kanske då hade jag inte kännt det som att jag var anledningen till att det känns som att familjen splittras. Splittras är helt fel ord, men det känns så ändå. Det har ingen inverkan på mig, hur mycket jag än får höra att att det är helt okej att jag inte är hemma. Jag skiter väl i er, jag vill ju vara hemma?!
Jag vill inte vara ensam flera nätter i rad i en liten lägenhet där jag ser var enda vrå som hade kunnat vara fylld med sällskap. Skulle uppskattat en familj som man bodde med hela tiden, som man kunde laga mat ihop med, och som kanske till och med hjälpe till att diska ibland. Eller ett hus fullt av alla ni fina som gör att det aldrig blir tyst från skratt, där det alltid luktar Arthur och alltid är någon som sover i samma säng som mig. Eller helt enkelt en syster som inte jobbar ihjäl sig och bara sover på dagarna när jag vill sitta i soffan med henne och gråta till löjliga serier.
Sova kan jag göra när jag blir gammal, men någon gång ibland gör jag det ändå och då räcker det inte med mig själv och fina lakan. Eller tydligen har det gjort det, i ett år snart. Ett år. Herregud ge mig tid, eller gör så att den går långsammare. Jag blir så nervös och rädd av det.
Det är lika kittlit och nervöst i magen över att allt liksom rinner iväg från mig, som när jag sitter i atmosfear i väntan på att det släpper. Är alla arga på mig för att jag helt bytte liv nästan när jag flyttade? Är det bara jag som hatar farväl och blir gråtfärdig när jag tänker på hur vi badade och rökte fem brudar i ett badkar i Warsawa? Är det bara jag som vill göra så otroligt mycket på samma tid att jag istället får panik och åker till mina föräldrar? Enklaste lösningen eftersom jag vet att det är dte jag borde prioritera högst.
Är det andra som inte ser att jag faktiskt gör en massa saker för mig själv när jag flänger runt hela stan och ibland till Frankrike, eller är det jag som fortfarande inte har någon självinsikt?
Pappa låt mig få åka på Hultsfred, jag lovar att den 3 dagars fyllan fylld med musik och människor ska vara helt för min egen skull!
Jag vill inte vara ensam flera nätter i rad i en liten lägenhet där jag ser var enda vrå som hade kunnat vara fylld med sällskap. Skulle uppskattat en familj som man bodde med hela tiden, som man kunde laga mat ihop med, och som kanske till och med hjälpe till att diska ibland. Eller ett hus fullt av alla ni fina som gör att det aldrig blir tyst från skratt, där det alltid luktar Arthur och alltid är någon som sover i samma säng som mig. Eller helt enkelt en syster som inte jobbar ihjäl sig och bara sover på dagarna när jag vill sitta i soffan med henne och gråta till löjliga serier.
Sova kan jag göra när jag blir gammal, men någon gång ibland gör jag det ändå och då räcker det inte med mig själv och fina lakan. Eller tydligen har det gjort det, i ett år snart. Ett år. Herregud ge mig tid, eller gör så att den går långsammare. Jag blir så nervös och rädd av det.
Det är lika kittlit och nervöst i magen över att allt liksom rinner iväg från mig, som när jag sitter i atmosfear i väntan på att det släpper. Är alla arga på mig för att jag helt bytte liv nästan när jag flyttade? Är det bara jag som hatar farväl och blir gråtfärdig när jag tänker på hur vi badade och rökte fem brudar i ett badkar i Warsawa? Är det bara jag som vill göra så otroligt mycket på samma tid att jag istället får panik och åker till mina föräldrar? Enklaste lösningen eftersom jag vet att det är dte jag borde prioritera högst.
Är det andra som inte ser att jag faktiskt gör en massa saker för mig själv när jag flänger runt hela stan och ibland till Frankrike, eller är det jag som fortfarande inte har någon självinsikt?
Pappa låt mig få åka på Hultsfred, jag lovar att den 3 dagars fyllan fylld med musik och människor ska vara helt för min egen skull!
Svart, vitt och allt där emellan.
Allt som känns ikväll.
Jag får lust att gråta för att allt känns så bra. För att jag faktiskt inte är sjuk alls på det sättet jag var för ett år sedan. Okej om jag sviktar i mellan åt, men inte alls varje dag. Ingenting känns speciellt tungt ikväll och jag antar att det är då jag börjar lipa för att jag behöver det. Gråta lite för att pappa inte gråter lite, och inte mamma heller. Lipa lite också för dem som inte finns kvar som borde varit det, fina människor.
För att jag saknar nian, polen och alla harmlösa händelser som kändes så stora då. Speciellt ett badkar fyllt med fem nakna brudar och massa cigaretter, rött läppstift och det där oändliga skrattet.
Ikväll är jag lycklig för att nu vet du exakt allting som du borde vetat i ett halvår och nu kan jag inte längre ångra något som jag borde sagt. Kanske var det den vetskapen som behövdes för att jag ska kunna släppa det.
Även för att jag vet att jag kan tillbringa hela sommaren i en stuga fylld med tonårspojkar som spelar gitarr konstant och kokar kaffe varannan timma.
För att jag får stå i en timma och dansa till Otis redding naken, och skita lite i att mina grannar ser mig.
Att det alltid blir enklare att andas på våren och våren medför detta året en syster i tjugo års åldern som ska förse mig och en kär vän med vin. Vin fyllor detta året iställer för folköl kanske?
Arg är jag också för att det känns som att den människa jag höll så förbannat hårt om bara gick iväg och hittade sina nya vänner och att det inte hugger till det minsta i bröstet på henne. Hade jag inte varit arg för det hade jag varit ledsen. Hade jag inte varit ledsen hade jag nog varit rädd för att jag inte kan göra någonting längre, och lite för mig själv. Att jag kanske inte skulle orkar, men skulle gjort det ändå bara för att ha det igen.
För det finns ju faktiskt ingen person som henne, som förstår och skrattar åt mina sms om hur jag vill ha hårt sex mot en vägg, eller vill kasta böcker på min chef så att han dör.
Det var ju bara du och jag som kunde hoppa i sängar i bara underkläder med gitarr och låtsas mikrofon och vara Joan Jett och Cheri för en timma. För allt som jag gjorde för dig, du kanske skulle kämpa dig tillbaka till mig?
Jag kommer - veronica maggio ,
Jag får lust att gråta för att allt känns så bra. För att jag faktiskt inte är sjuk alls på det sättet jag var för ett år sedan. Okej om jag sviktar i mellan åt, men inte alls varje dag. Ingenting känns speciellt tungt ikväll och jag antar att det är då jag börjar lipa för att jag behöver det. Gråta lite för att pappa inte gråter lite, och inte mamma heller. Lipa lite också för dem som inte finns kvar som borde varit det, fina människor.
För att jag saknar nian, polen och alla harmlösa händelser som kändes så stora då. Speciellt ett badkar fyllt med fem nakna brudar och massa cigaretter, rött läppstift och det där oändliga skrattet.
Ikväll är jag lycklig för att nu vet du exakt allting som du borde vetat i ett halvår och nu kan jag inte längre ångra något som jag borde sagt. Kanske var det den vetskapen som behövdes för att jag ska kunna släppa det.
Även för att jag vet att jag kan tillbringa hela sommaren i en stuga fylld med tonårspojkar som spelar gitarr konstant och kokar kaffe varannan timma.
För att jag får stå i en timma och dansa till Otis redding naken, och skita lite i att mina grannar ser mig.
Att det alltid blir enklare att andas på våren och våren medför detta året en syster i tjugo års åldern som ska förse mig och en kär vän med vin. Vin fyllor detta året iställer för folköl kanske?
Arg är jag också för att det känns som att den människa jag höll så förbannat hårt om bara gick iväg och hittade sina nya vänner och att det inte hugger till det minsta i bröstet på henne. Hade jag inte varit arg för det hade jag varit ledsen. Hade jag inte varit ledsen hade jag nog varit rädd för att jag inte kan göra någonting längre, och lite för mig själv. Att jag kanske inte skulle orkar, men skulle gjort det ändå bara för att ha det igen.
För det finns ju faktiskt ingen person som henne, som förstår och skrattar åt mina sms om hur jag vill ha hårt sex mot en vägg, eller vill kasta böcker på min chef så att han dör.
Det var ju bara du och jag som kunde hoppa i sängar i bara underkläder med gitarr och låtsas mikrofon och vara Joan Jett och Cheri för en timma. För allt som jag gjorde för dig, du kanske skulle kämpa dig tillbaka till mig?
Jag kommer - veronica maggio ,
Jag älskar
att borsta tänderna, pannkakssmet, att äta skalet på gurkan först, gamla skrynkliga par som fortfarande är nykära, trycka på synliga blodådror på armar, nymålade naglar, sofias gungande fötter när man ska sova, människors egna hudlukt, att lyssna på när det manliga könet läser högt ur en bok, mitt kerastas schampo, att sola tills huden bränner, krabbor som springer över fötterna, att äta mat mitt i natten, att spela bubbleshooter, ariels lugg, mammas lukt, att springa tills kroppen gör ont, mvg på prov, egen odlade ärtor, när farfar visslar, tickande klockor, att hälla oboy pulver i mjölkpaketet och skaka, att bli rysd på, aiolisåsen i bamba, blaskigt typiskt romantiska filmer, anton brigner- lent hår, att lyssna på när pappa förklarar något, att få brev, rooibos te, sparka sönder is på våren, kate winslet, att dyka, när det regnar, honung och kanel, nyrakade ben, bandet mellan två systrar, att pussa någon i mungipan, varma kläder som element torkat, att lyssna på musik direkt när man vaknar, att slösa massa pengar på ullared, bulldeg, solrosor, att äta frysta ärtor,
människor.
människor.
It's a small crime
Vissa säger en gång sjuk - alltid sjuk. Men så skrev en smart erfaren brud " en gång sjuk - alltid ärrad", jag tror mer på det. Men så insåg jag plötsligt hur känslig jag är och hur enkelt det kan gå hål på min lilla skyddsbubbla. Trodde ju jag var en ärrad föredetting som pratade om hur det en gång var för längesedan när man var i skiten.
Jag är inte där. Men jag är rädd. Så rädd för mig själv att jag ska driva det dit, för det är ju ingen annan som gör det. Trodde att det var ett ärr som läkt för längesedan och som inte spricker. Tydligen har jag fortfarande stygnen kvar och kan enkelt bara klippa upp dem. Eller jag skulle aldrig själv klippa dem, men de kanske spricker ändå?
Hela min kropp är en sådan balansgång på linor och jag klarar det själv, men det är så svårt när andra går på dem också. Så typiskt att man måste gå på linor när man läker, och inte kan göra det senare när man väl gjort det.
Och jag vet inte om osäkerheten kommer av att det är jag och migsjälv som är med varandra för mycket och att jag behöver någon annans uppskattning eller om det är bra att ingen annan blandas in?
22 augusti 2010 vs 16 februari 2011
Föreställ dig att någon står med en glasskulptur i varje hand. Gjort av tunt tunt klas med handgjorda snirkliga detaljer. Dessa glasskulpturer betyder väldigt mycket för dig. Och så snubblar personen på en kant. Vissa säger att denna kanten var alkoholen. Men egentligen var det okunnigheten att kuna värdera vad som skulle skada eller inte. Kanten tar i rejält i alla fall, och personen tappar vad som finns i dess händer. På några sekunder, ungefär så lång tid det tar för någon att berätta att din bästa kompis låg med killen du är kär i, så ligger de krossade på golvet. Du tappar andan. Blir stum. Och även om skadan redan är skedd så skär du dig på glasen efteråt ändå. Du vill bara lagade dem.
Jag vet inte om det är ironiskt, patetiskt, konstigt, skrattretande, förstående eller osannolikt. Att jag gick runt och trodde någonting och berättade vad jag kände. Och så står ni på första parkett och ser hur det verkligen bara är skådespeleri.
Du vet sådär som du berättat att du bara skrattar när du är påväg till sjukhuset fast egentligen har skitont, så skrattar jag åt att ni är de personerna som jag hade vänt mig till och gråtit, legat och krampat hela natten och snackat skit med på morgonen om deta hade hänt.
Fast nej just det ja, ni knullade ju varandra. Då ska jag inte störa, ni har väl inte tid för mig då?
Och ändå känns det som att det är mitt fel. Jag bord einte lämnat er ensamma och var varit snäll som åkte iväg för att köpa cigg åt er, det var ju åt er. Det var ju ni som gav mig den äckliga vanan att börja. Jag borde inte vara så hård mot dig, för jag blir så förbannat rädd att du ska ta livet av dig. Men ska jag till och med i denna situation stå och ta emot dig när du faller? Och du vet att jag är så kär i dig och vill ha din trygghet att jag känner sympati när du förnekar och går sönder lite.
Nej nu ska jag inte sitta och prata för mycket, du kanske bara vill att dte ska ta slut så du kan gå och utmana min bästa kompis att hon inte vågar kyssa dig, eller skylla på att du blev så full med killen jag är kär i att du inte visste vad som hände?
Helvete också. Jag ville ju inte komma till den dagen som jag verkligen förstod vad Håkan menar i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
Jag vet inte om det är ironiskt, patetiskt, konstigt, skrattretande, förstående eller osannolikt. Att jag gick runt och trodde någonting och berättade vad jag kände. Och så står ni på första parkett och ser hur det verkligen bara är skådespeleri.
Du vet sådär som du berättat att du bara skrattar när du är påväg till sjukhuset fast egentligen har skitont, så skrattar jag åt att ni är de personerna som jag hade vänt mig till och gråtit, legat och krampat hela natten och snackat skit med på morgonen om deta hade hänt.
Fast nej just det ja, ni knullade ju varandra. Då ska jag inte störa, ni har väl inte tid för mig då?
Och ändå känns det som att det är mitt fel. Jag bord einte lämnat er ensamma och var varit snäll som åkte iväg för att köpa cigg åt er, det var ju åt er. Det var ju ni som gav mig den äckliga vanan att börja. Jag borde inte vara så hård mot dig, för jag blir så förbannat rädd att du ska ta livet av dig. Men ska jag till och med i denna situation stå och ta emot dig när du faller? Och du vet att jag är så kär i dig och vill ha din trygghet att jag känner sympati när du förnekar och går sönder lite.
Nej nu ska jag inte sitta och prata för mycket, du kanske bara vill att dte ska ta slut så du kan gå och utmana min bästa kompis att hon inte vågar kyssa dig, eller skylla på att du blev så full med killen jag är kär i att du inte visste vad som hände?
Helvete också. Jag ville ju inte komma till den dagen som jag verkligen förstod vad Håkan menar i Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
greetings from space
Den där famnen som håller om var enda centimeter av min kropp. De där läpparna som kysser min nacke när jag diskar. Den personen som lovar att inte dö när jag gråter till ps. I love you. De där smilegroparna när jag misslyckas med pannkakorna. De där händerna som ryser på mig. Den där hjärnan som registrerar allt jag säger och gör. De där lungrona som andas tungt så jag kan somna till dem. Det där hjärtat som sväller när de ser mig, men ändå känns för litet för att älska mig. Skulle jag inte kunna få allt detta?
Kanske är det våren som kommer och gör mig fnissig och längtig efter kärlek. Eller den mörka vintern som håller sig kvar och gör att jag vill ha kärlek. Helt enkelt kanske det bara är den mänskliga reaktionen på att man inte ska leva ensam.
"Men är det på riktigt då?... Eller vad dum jag är, älskar du någon är det klart det är på riktigt!"
Kanske är det våren som kommer och gör mig fnissig och längtig efter kärlek. Eller den mörka vintern som håller sig kvar och gör att jag vill ha kärlek. Helt enkelt kanske det bara är den mänskliga reaktionen på att man inte ska leva ensam.
"Men är det på riktigt då?... Eller vad dum jag är, älskar du någon är det klart det är på riktigt!"
Som alla dagar du inte kom, och alla nätter du inte var här.
Älskling du vet månen lyser starkt inatt. Sådär starkt som du alltid älskade, eller kanske fortfarande gör. Jag vet inte, du berättar ju aldrig sådant längre. Den lyser sådär starkt som våran första natt, när du lämnade hjärtat lite halvt öppet för en stund. Den lyser lika starkt som jag nog gjorde när jag åkte där ifrån dagen efter.
Fast du kanske inte ser att det ens är någon måne på himlen inatt, du har ju blivit så blind. Blind för allt jag försöker säga, och blind för allt jag visar. Har du också blivit blind för månen? Eller så gillar du inte det där med att sitta i en hängmatta och kolla på månen i flera timmar längre. Kanske håller dig till att titta på när snön faller.
Älskling, blev du blind för månen med flit? Och när blev jag så blind för att inte ens se, att det faktiskt kanske är så?
Fast du kanske inte ser att det ens är någon måne på himlen inatt, du har ju blivit så blind. Blind för allt jag försöker säga, och blind för allt jag visar. Har du också blivit blind för månen? Eller så gillar du inte det där med att sitta i en hängmatta och kolla på månen i flera timmar längre. Kanske håller dig till att titta på när snön faller.
Älskling, blev du blind för månen med flit? Och när blev jag så blind för att inte ens se, att det faktiskt kanske är så?
Hurricane
Fortfarande inte över det. 2 år, och inte över det. Lipar som ett barn, skakar som ett löv, vilsen som den lämnade, trött som djuren innan ide, är precis som.. mig själv på kvällarna. Mitt kaos som jag inte har någon struktur på. Fast det här är ju det enda som är kaos. Lite som en hurricane, som var den enda låten jag lyssnade på då.
Mina väggar skakar. Eller är det bara jag?
Vara osäker och borttappad var så, förra året.
Lite som att stå och vänta på att få höra startskottet och börja springa. Eller som att domaren snart blåser av att matchen har börjat, och man ska ta sig någonstans och göra lite nytta. Men jag står ganska stilla nu, väntar på.. Någonting. Allt är ju så bra förutom det där lilla.
Hur blir man av med den dåliga vanan som man levt med i snart ett helt halvt år? Den som känns som en stickad kliande tröja som man verkligen inte vill ha på sig, men man älskar färgen för mycket för att slänga. Jag har ju svarat egentligen. Skaffa en ny favoritfärg. Men då var ju problemet igen, hur ändrar man det när mer än hälften av ens rum har den färgen?
Hej det nya året kommer jag bli friad till, icke gravid, snygg och bedrövligt bra på franska nu när det är du som regerar? För om det är tillåtet så har jag några önskningar som jag skulle uppskatta att få i uppfyllelse. Något som jag lärde mig förra året var i alla fall att jag tror för gott om allting. Att jag förlitar mig lite väl mycket på ungefär allting förutom Mirela. Speciellt horoskop. Är väl förmodligen precis som alla andra människor på denna jord även om jag ibland vill tro att jag är unik. Som alla andra vill man ha det bestämt för sig om hur ens problem ska lösas och om det kommer nya så lösar man dem ungefär som de tidigare.
Och mitt horoskop säger att jag inte kommer få kärleken förens till hösten. Vilket skittecken har jag fötts i som tar så lång tid på sig? Det är ju mist 8 månader kvar tills det är höst. Jag har till och med fler anledningar till carför jag behöver kärleken nu.
1. Har massa nya fina underkläder som inte gör någon nytta av att bara jag ser dem.
2. Jag når inte glasen i lägenheten ( killar brukar ju vara överlägset längre än mig).
3. En lägenhet som ofta bara innehåller mig och borde fyllas mer.
4. Sover helst sked, och nu har jag till och med tappat bort nini.
5. Enda anledningen egentligen. Jag har en jävla massa kärlek som jag vill ge men som jag just nu slösar på att vara patetiskt och respektlös mot mig själv i försöket att visa mig för någon. Ge mig en röst att tala med, min mage spricker av allt som jag vill säga och mena.
Hur blir man av med den dåliga vanan som man levt med i snart ett helt halvt år? Den som känns som en stickad kliande tröja som man verkligen inte vill ha på sig, men man älskar färgen för mycket för att slänga. Jag har ju svarat egentligen. Skaffa en ny favoritfärg. Men då var ju problemet igen, hur ändrar man det när mer än hälften av ens rum har den färgen?
Hej det nya året kommer jag bli friad till, icke gravid, snygg och bedrövligt bra på franska nu när det är du som regerar? För om det är tillåtet så har jag några önskningar som jag skulle uppskatta att få i uppfyllelse. Något som jag lärde mig förra året var i alla fall att jag tror för gott om allting. Att jag förlitar mig lite väl mycket på ungefär allting förutom Mirela. Speciellt horoskop. Är väl förmodligen precis som alla andra människor på denna jord även om jag ibland vill tro att jag är unik. Som alla andra vill man ha det bestämt för sig om hur ens problem ska lösas och om det kommer nya så lösar man dem ungefär som de tidigare.
Och mitt horoskop säger att jag inte kommer få kärleken förens till hösten. Vilket skittecken har jag fötts i som tar så lång tid på sig? Det är ju mist 8 månader kvar tills det är höst. Jag har till och med fler anledningar till carför jag behöver kärleken nu.
1. Har massa nya fina underkläder som inte gör någon nytta av att bara jag ser dem.
2. Jag når inte glasen i lägenheten ( killar brukar ju vara överlägset längre än mig).
3. En lägenhet som ofta bara innehåller mig och borde fyllas mer.
4. Sover helst sked, och nu har jag till och med tappat bort nini.
5. Enda anledningen egentligen. Jag har en jävla massa kärlek som jag vill ge men som jag just nu slösar på att vara patetiskt och respektlös mot mig själv i försöket att visa mig för någon. Ge mig en röst att tala med, min mage spricker av allt som jag vill säga och mena.
