just being a human animal
Fan jag orkar inte vara ensam och patetisk på detta tonårsvis ikväll. Orkar inte lyssna på alla de där kloka låtarna som berättar om ungefär exakt så du känner, eller kolla på en film och grina sjutton gånger om för att det är romantiskt och lyckligt och du blir avundsjuk. Eller för att det är lite hopplöst och sorgligt, och du har aldrig kännt mer medkänsla. Om någon nämner minsta lilla om kärlek en gång till ikväll, om hur bra de har det ihop eller vill visa söta puss bilder, då tänker jag inte ens bry mig om att gå in på toan. Då spyr jag fan bara rakt på mig själv rakt ner i sängen. Känner att jag bara mår lite illa av det ikväll, eller så har jag ätit för mycket choklad. Skillnaden är hårfin.
En bastu med svett och skratt och några brudar, eller en Josef som skickar hus-sms det är vad jag behöver. Ska nog lägga mig på mitt golv nu, det tycks alltid ha den rätta temperaturen och taket kan du forma till vilken himel du vill. Balansen behöver du inte hålla heller, så tankarna är precis där du behöver dem, eller där de inte ska vara men alltid är.
Tiden rullar, jorden snurrar - jag tar erat tåg detta året.
En bastu med svett och skratt och några brudar, eller en Josef som skickar hus-sms det är vad jag behöver. Ska nog lägga mig på mitt golv nu, det tycks alltid ha den rätta temperaturen och taket kan du forma till vilken himel du vill. Balansen behöver du inte hålla heller, så tankarna är precis där du behöver dem, eller där de inte ska vara men alltid är.
Tiden rullar, jorden snurrar - jag tar erat tåg detta året.
jag behåller dina händer
Har kommit på att jag pratar alldeles för mycket med ögonen. Får för mig att människor ska förstå precis vad jag menar när jag stirrar dem gula och blå. Stor eller liten pupill, så hör ju folk ändå bara allt mitt pladder som far ur min mun klockan två på natten. Vad jag drömmer, att jag inte kan koka kaffe, mina frågor om varför då eller en liten ton in i mellanåt. Men när jag verkligen undrar något eller vill ha något sagt, då ger jag all makt åt mina ögon. Frida tänker du inte alls på att klockan börjar närma sig halv tre och det är kolsvart?
Äsch, tids nog pratar väl någon annan än mig. Men ska jag stå och vänta på det? Jag är ju inte den där cirkelpersonen av mig. Skulle vilja vara lika snabb som floden och springa lite istället för att stå här och skyffla snö, som jag tycks gjort i någon månad nu.
Egentligen kräver jag inte så mycket. Några andetag, en lukt och ett par händer. Och jo föresten, den där rösten också. Men den förväntar jag mig ju inte förens så småningom.
Blommor växer inte i snö
"Se till att få bort denna knoppande kärlek från sin kvist" - skönheten & odjuret
Denna tiden är den jag älskar mest och människor beter sig som bäst. Man blir ett litet barn som inte än sett världsproblem och spricker nästan av längtan efter julafton. Jag är ett litet barn och ju närmare julafton kommer, desto osäkrare blir jag på om jag verkligen gillar det. Kom igen vi är äldre nu, nästan vuxna. Vi har växt ifrån det där, och dem växte ifrån varandra och skiljde sig. Julen blir aldrig som den var förut, du kommer behöva sitta i en bil med packade väskor och åka till ett annat hem på julafton hedan efter, det vet du ju. Bara att växa upp och inse det också. Det kommer bara var några år till, som du behöver sitta och tänka efter vad du säger så att mamma inte börjar gråta. Eller så att din lillebror inte blir orolig och tror att familjen kommer blir ännu mer splittrad över hans oskyldiga barna lekar. Herregud, han håller på att bli precis som jag. Antingen håller han tyst, eller så ljuger han för att det ska bli bättre. Han glömmer definitivt bort att leva för sig själv i alla fall, och efter sina egna behov.
Blir så splittrad på gränsen mellan att vara barn, vuxen och sig själv. Förstår inte varför jag just vid jultid dras så häftigt åt alla de olika hållen på en och samma gång. Kanske för att jag vet vad jag egentligen tycker om, men inte hur jag ska kunna göra det. Kanske för att jag hellre ser att de omkring mig mår bra, för då mår jag bra. Kanske för att jag en gång blev tvungen att inte längre vara ett barn ungefär vid den här tiden, och att jag vet med mig själv att jag älskat att få vara ett barn lite längre.
När man känner något som kliar i ryggmärgen, något som gör ont så är det det man skriver ner eller talar om. Självklart har jag vuxit av detta också, men det som är bra nämner man sällan.
Denna tiden är den jag älskar mest och människor beter sig som bäst. Man blir ett litet barn som inte än sett världsproblem och spricker nästan av längtan efter julafton. Jag är ett litet barn och ju närmare julafton kommer, desto osäkrare blir jag på om jag verkligen gillar det. Kom igen vi är äldre nu, nästan vuxna. Vi har växt ifrån det där, och dem växte ifrån varandra och skiljde sig. Julen blir aldrig som den var förut, du kommer behöva sitta i en bil med packade väskor och åka till ett annat hem på julafton hedan efter, det vet du ju. Bara att växa upp och inse det också. Det kommer bara var några år till, som du behöver sitta och tänka efter vad du säger så att mamma inte börjar gråta. Eller så att din lillebror inte blir orolig och tror att familjen kommer blir ännu mer splittrad över hans oskyldiga barna lekar. Herregud, han håller på att bli precis som jag. Antingen håller han tyst, eller så ljuger han för att det ska bli bättre. Han glömmer definitivt bort att leva för sig själv i alla fall, och efter sina egna behov.
Blir så splittrad på gränsen mellan att vara barn, vuxen och sig själv. Förstår inte varför jag just vid jultid dras så häftigt åt alla de olika hållen på en och samma gång. Kanske för att jag vet vad jag egentligen tycker om, men inte hur jag ska kunna göra det. Kanske för att jag hellre ser att de omkring mig mår bra, för då mår jag bra. Kanske för att jag en gång blev tvungen att inte längre vara ett barn ungefär vid den här tiden, och att jag vet med mig själv att jag älskat att få vara ett barn lite längre.
När man känner något som kliar i ryggmärgen, något som gör ont så är det det man skriver ner eller talar om. Självklart har jag vuxit av detta också, men det som är bra nämner man sällan.
Släng bort nykeln, och ta mig bort från den här jävla gatan
Ju fler lådor vi flyttar, desto mindre känns det som hemma. Det är bara kulisserna för filmen om hur pappa flyttade ut. Jag ser sår på väggarna som jag inte sett förut och de växer och varar. De blöder inte längre. Men bara för att blodet slutat rinna betyder det inte att det gör mindre ont.
Havsutsikten känns mer hemma nu. Kanske för att det är där som är det enda ställe som verkligen är hemma. Eller hur många hus kan jag bo i och fortfarande känna lugn i när jag låser dörren?
Home is where your heart is. Sant kanske. Voldemort fördelade delar av sig själv i föremål för att överleva längre. Ett av mina föremål är där jag ställer min säng och låter mitt piano damma. Och manou. Utan att varken du eller jag vet om det, så är du den viktigaste krusifixen jag har.
det är feber i mina steg
Har börjat fundera, och undrar om det verkligen är så bra. Allt som jag känner innuti mig, och utanpå ger mig en tro om att det faktiskt verkligen är på riktigt. Kan man låtsas så mycket att det är riktig kärlek man ger att den till slut känns riktig. Kan jag ta i honom, hålla hans hand och värma hans kropp och få honom att tro att jag älskar honom och till och med tro själv att jag gör det? Och ännu djupare. Får någon mig att somna i trygghet, låter jag min kropp bo i dens armar och stavar alla dessa orden som säger att kärlek finns i lungorna och han vill andas med mig?
Vilken temperatur har kroppen när den älskar? Hur varm är du när du har armarna omkring mig och ögonen säger att du vill att jag ska stanna i timmar.
Jag vet att jag har kännt det, och din kropp kändes febrig. Så brinnande.
Det är något som brinner och jag vet inte vart det kommer ifrån, eller hur det sprider sig och tar nya vägar. Den rör sig hela tiden, den där kärleken, och den stannar alltid kvar på samma ställe.
Vilken temperatur har kroppen när den älskar? Hur varm är du när du har armarna omkring mig och ögonen säger att du vill att jag ska stanna i timmar.
Jag vet att jag har kännt det, och din kropp kändes febrig. Så brinnande.
Det är något som brinner och jag vet inte vart det kommer ifrån, eller hur det sprider sig och tar nya vägar. Den rör sig hela tiden, den där kärleken, och den stannar alltid kvar på samma ställe.
Lev alltid som du själv vill
Sjung tills du känner att du lever. Sjung tills dina lungor blöder. Jag kanske har plikter om ur sömn borde brukas, eller att flickebarn ska skydda sig från staden. Oh vad jag ville sjunga denna natt.
Och att med värmande hjärtan hack i häl som ranglar lika ofrivilligt som mig, känns det som att en enda timme sömn skulle aldrig ha behövts.
Tack fina människor för att ni sover på mina axlar och håller mina händer. För att ni skrattar, i alla fall lite åt denna människa som får för sig att urinera mitt på en buss station. Att ni svarar när man ringer, och fram för allt. Tack för kärleken. Den ger mig all energi som behövs och ersätter alla famnar som fattas. Sandra & Annelile
Så här vill jag leva, alltid
golden rings - nina kinert
Kärleken är lite som ringar. Kanske är det därför man symboliskt använder dem för att visa att man fortfarande håller kvar vid det som känndes så bra från början. Du är i alla fall som min ring.
Det spelar ingen roll om den inte är i guld och färgen har lossnat för en hel årstid sedan. Min ring satt där genom alla väder och svettiga konserter. De nätter jag sov ensam och när jag höll bästa vänner i händer. Blev en del av min hand och bara en minut när den var avlagd på bänken känndes det konstigt.
Nu har jag inte haft min ring på flera dagar och man vänjer sig. Blev galen först. Nu känns det bara konstigt och den bleka stringan på fingret där den brukar sitta ser bara lite ensamt ut. När några fler dagar har gått kommer jag inte längre tänka på det, kommer ha glömt den. Det är sånt som försvinner med tiden.
Det var jobbigt i början. Ville känna varm hud och få säga saker som skulle få svar. Man håller kvar vid allt och hur det var, glömmer liksom att tiden faktiskt går och att personer växer med den tid som går. Och nu kan jag inte ens komma ihåg anisktsuttryck och om ett tag så spelar det inte längre någon roll. Kärleken kan liknas med ringar. Just nu kan i alla fall du det.
Jag behöver inte min ring. Men ändå vill jag ta på mig den så snart jag får möjlighet. Får man chansen så tar man den. Men om jag nu får chansen, ska jag ta den då?
Kärlek är fortfarande som ringar
Det spelar ingen roll om den inte är i guld och färgen har lossnat för en hel årstid sedan. Min ring satt där genom alla väder och svettiga konserter. De nätter jag sov ensam och när jag höll bästa vänner i händer. Blev en del av min hand och bara en minut när den var avlagd på bänken känndes det konstigt.
Nu har jag inte haft min ring på flera dagar och man vänjer sig. Blev galen först. Nu känns det bara konstigt och den bleka stringan på fingret där den brukar sitta ser bara lite ensamt ut. När några fler dagar har gått kommer jag inte längre tänka på det, kommer ha glömt den. Det är sånt som försvinner med tiden.
Det var jobbigt i början. Ville känna varm hud och få säga saker som skulle få svar. Man håller kvar vid allt och hur det var, glömmer liksom att tiden faktiskt går och att personer växer med den tid som går. Och nu kan jag inte ens komma ihåg anisktsuttryck och om ett tag så spelar det inte längre någon roll. Kärleken kan liknas med ringar. Just nu kan i alla fall du det.
Jag behöver inte min ring. Men ändå vill jag ta på mig den så snart jag får möjlighet. Får man chansen så tar man den. Men om jag nu får chansen, ska jag ta den då?
Kärlek är fortfarande som ringar
halvmåne
Faller. Bara faller. Jag kommer landa på marken.
Barn står vid sidan om och tittar på när jag närmar mig marken och frågar : vad är det du behöver, så att du inte får ont?
Jag behöver händer. Händer på min rygg. Mina vener pumpar inget blod när de där händerna befinner sig miltal härifrån och jag känner hur läpparna blir blå. Det är kallt. Alla barnen tittar med frågande ansikten, speciellt en lite flicka som vågar fråga varför inte de kan fånga mig?
Det är bara på natten. När ingen ser och det är mörk. Mina lakan är som moln, så tomma och ensamma och sedan börjar jag falla rakt igenom dem. Sömn. Ge mig den sortens sömn med närhet av kött och blod.
Barn står vid sidan om och tittar på när jag närmar mig marken och frågar : vad är det du behöver, så att du inte får ont?
Jag behöver händer. Händer på min rygg. Mina vener pumpar inget blod när de där händerna befinner sig miltal härifrån och jag känner hur läpparna blir blå. Det är kallt. Alla barnen tittar med frågande ansikten, speciellt en lite flicka som vågar fråga varför inte de kan fånga mig?
Det är bara på natten. När ingen ser och det är mörk. Mina lakan är som moln, så tomma och ensamma och sedan börjar jag falla rakt igenom dem. Sömn. Ge mig den sortens sömn med närhet av kött och blod.
Från och med du
Behöver bra anledningar.
Dåliga bortförklaringar skulle ge mig förakt, så kanske skulle jag lyssna mer på dem än på det månen viskar.
Följer dens ljus och blir sjungen till sömns av det den viskar.
jag vet vad jag vill viska. Men det ska aldrig bli ett erkännande ute i luften. aldrig. Från och med nu säger jag ingenting mer
Från och med nu
Dåliga bortförklaringar skulle ge mig förakt, så kanske skulle jag lyssna mer på dem än på det månen viskar.
Följer dens ljus och blir sjungen till sömns av det den viskar.
jag vet vad jag vill viska. Men det ska aldrig bli ett erkännande ute i luften. aldrig. Från och med nu säger jag ingenting mer
Från och med nu
Human of the year
Hatar hur det alltid kryper i hela kroppen på en. Man tror att det bara är en sorts känsla, men så tar den över allt annat. Hjärnan går inte ens längre i sina vanliga banor och kapaciteten är nere i få procent. Och så sprider det sig, som om det följer blodomloppet till resten av alla celler i kroppen.
Jag skriker efter det. Det andra med blod och hjärta som kommer med närhet. Du hör aldrig. Uppfattar aldrig det, som för stunden är det ända jag behöver.
Var nära, snälla! Jag vill känna hur blodet forsar i mig som det bara göra när du är här.
Vill inte blandas med tomma lakan när det skymmer och mörknar. Om tiden forstsätter så här kommer jag torka ut, behöver värmen!
Jag avskyr att vara kåt.
Jag skriker efter det. Det andra med blod och hjärta som kommer med närhet. Du hör aldrig. Uppfattar aldrig det, som för stunden är det ända jag behöver.
Var nära, snälla! Jag vill känna hur blodet forsar i mig som det bara göra när du är här.
Vill inte blandas med tomma lakan när det skymmer och mörknar. Om tiden forstsätter så här kommer jag torka ut, behöver värmen!
Jag avskyr att vara kåt.
I en värld, vad lever att finna ?
En lärka dog på min kind och sedan började staden brinna.
Är det någon som vet vilket datum jorden ska sova, för månen ser ut att vilja ändra färg och försvinna.
En gång har alla hjärtan hosta och sömn är det enda som botar tiden.
Fåglar kommer alltid att falla som tårar, så skratta barn när det kittlar under fötterna.
Gatlycktor kommer alltid lyckas lysa igenom när du ljuger för dig själv.
Marken sa det för längesedan och bestämda skosulor trampade envist på allt för att inte acceptera.
Lärkorna bygger sina bon i mitt öga. De dör på min kind.
Granit mot hud, skulle det brinna?
Är det någon som vet vilket datum jorden ska sova, för månen ser ut att vilja ändra färg och försvinna.
En gång har alla hjärtan hosta och sömn är det enda som botar tiden.
Fåglar kommer alltid att falla som tårar, så skratta barn när det kittlar under fötterna.
Gatlycktor kommer alltid lyckas lysa igenom när du ljuger för dig själv.
Marken sa det för längesedan och bestämda skosulor trampade envist på allt för att inte acceptera.
Lärkorna bygger sina bon i mitt öga. De dör på min kind.
Granit mot hud, skulle det brinna?
Dear damn baby!
Och så plötsligt tog vardagen en så märklig vändning och jag blev blödig för precis allting. Hur kan dessa små underverk vara till så stora besvär och påverka till och med mig? Allt växer så konstigt på oss människor, spciellt känslor. Aldrig, aldrig tror man att någonting ska hända en själv eller de i sin omgivning. Och så plötsligt, så känner jag det som att jag ville att det skulle bli som det är även om detta kommer växa sig till ett problem.
Innan jag flyttar här ifrån ska jag memorera allt jag minns, så att mina egna som föds sen ska kunna få höra allting jag växte upp med utan att jag förträngt det med för mycket annat liv. ( andra kan sluta läsa nu )
Här är mina rötter, här ska jag alltid ha mina fötter.
Kära... Kära någon. Kära mig själv, för att du ska komma ihåg!
Livet är inte stillsamt i stan, tiden går fortare där. Så fort att jag inte hinner uppfatta det som passerar mig när jag bor där nu. Därför är jag glad att mina ben lärde sig att springa sig starka på ojämna åkrar där ormarna var ofarliga om du ständigt bar stövlar. Säden var det som jag växte med. I dess ro och tempo. Kanske låter som att det gick långsamt men det gjorde det inte, även om tiden för ett barn aldrig går fort. Jag växte med tiden utan att ha kapplöpning med den.
Mamma hade alltid fantastiska små promenader och utflyckter med oss, även om det så bara gällde picknick vid bänken bredvid genvägen.
Varannan dag försökte jag alltid tillbringa med morfar, men han hade ont i kroppen och en femåring som bara ville åka skrinda i trädgården var inte den bästa kuren. Jag älskade att göra den smakfullaste delicatesen som någon någonsin smakar utav sågspån och lera. Älskade mina mossigelkottar och hur fantasin alltid gick med mig. Dem går med mig fortfarande.
Skolan var alltid, som den alltid varit. Pappa sa alltid att de dagar du lär dig något är bra dagar. Skolan var alltid bra dagar. Den främsta förebilden som jag någonsin kommer ha lärde mig med sina manchester byxor hur man ska vara som människa. Om jag någonsin glömmer dig, då har jag glömt mig själv. Den 17 november 2008 gick lusten och livet ur honom och blues toner svävar med honom i någon slags himel.
Ett tonårs liv slog mig med skräck och lediga stunder spenderades i lövkronor och barrstigar sprangs leriga.
Alla kommer nog få lära sig att står man på sig kommer inte alla åsikter att vara vid din sida. Åttonde klass vara bara inte vid min sida, i alla fall inte människor som skulle kallas vänner. Jag får ingen fattning om tiden efter det. Det får ingen form. Vet inte om det är kantigt eller runt, bara trasigt.
Jag minns i alla fall lördagen den 7 mars 2009. Vuxna fötter som går, barnfötter som bara står.
Han ställde alltid bilden längst ner på gårdsplanen. Satt alltid på hörnet vid bordet och åt. Hade alltid en tumstock i arbetsbyxorna och åt sin medicin på samma sätt som alltid. Jag vet inte om det var han eller jag som var i dvala efter det, men den sommaren kändes inte vaken.
Nya människor kommer alltid in i ens värld utan att man vet om att det kommer hända. Nykär förälder gjorde mig vinter spyfärdig och ständigt ovetande gjorde mig prestationsgalen i hop om att bli bäst på någonting och få kontrollen över det. Då var jag inte ens bra på att drömma. En sextonårsdag firades i polen och snifftobak samt cigaretter drogs in av mina lungor istället för att blåsa ut ljus. När jag kom hem önskade jag inget annat än att ha båda två vid min sida när jag rev papper av presenter. Men i rädsla för konflikter istället för gratulationer var jag tyst.
Övning ger färdighet och färdighet gav betyg på 315 poäng. Under samma period kom även nyheten om att lämna ön stod på höstens schema x 2. Nu är bara den mest omständiga kvar och ärligt talat så har mitt hjärt och knän aldrig skakat så här mycket. Kommer jag göra samma sak mot mina små i framtiden, eller kommer jag bosätta mig i en äppelträdgård och mer envis än ett djur att aldrig lämna min plats ifall det skulle såra någon?
Inte många saker vet jag, men att jag älskar den här ön och barndomen den givit mig är en fakta jag aldrig kommer tvivla på. Det här var för att få min hjärna att klarna, som kanske fick andras att tjockna. Det spelar ingen roll ikväll, för detta skrev jag till mig själv.
Minnen är till för att minnas, bra eller dåliga så är det dem som har format dig.
Innan jag flyttar här ifrån ska jag memorera allt jag minns, så att mina egna som föds sen ska kunna få höra allting jag växte upp med utan att jag förträngt det med för mycket annat liv. ( andra kan sluta läsa nu )
Här är mina rötter, här ska jag alltid ha mina fötter.
Kära... Kära någon. Kära mig själv, för att du ska komma ihåg!
Livet är inte stillsamt i stan, tiden går fortare där. Så fort att jag inte hinner uppfatta det som passerar mig när jag bor där nu. Därför är jag glad att mina ben lärde sig att springa sig starka på ojämna åkrar där ormarna var ofarliga om du ständigt bar stövlar. Säden var det som jag växte med. I dess ro och tempo. Kanske låter som att det gick långsamt men det gjorde det inte, även om tiden för ett barn aldrig går fort. Jag växte med tiden utan att ha kapplöpning med den.
Mamma hade alltid fantastiska små promenader och utflyckter med oss, även om det så bara gällde picknick vid bänken bredvid genvägen.
Varannan dag försökte jag alltid tillbringa med morfar, men han hade ont i kroppen och en femåring som bara ville åka skrinda i trädgården var inte den bästa kuren. Jag älskade att göra den smakfullaste delicatesen som någon någonsin smakar utav sågspån och lera. Älskade mina mossigelkottar och hur fantasin alltid gick med mig. Dem går med mig fortfarande.
Skolan var alltid, som den alltid varit. Pappa sa alltid att de dagar du lär dig något är bra dagar. Skolan var alltid bra dagar. Den främsta förebilden som jag någonsin kommer ha lärde mig med sina manchester byxor hur man ska vara som människa. Om jag någonsin glömmer dig, då har jag glömt mig själv. Den 17 november 2008 gick lusten och livet ur honom och blues toner svävar med honom i någon slags himel.
Ett tonårs liv slog mig med skräck och lediga stunder spenderades i lövkronor och barrstigar sprangs leriga.
Alla kommer nog få lära sig att står man på sig kommer inte alla åsikter att vara vid din sida. Åttonde klass vara bara inte vid min sida, i alla fall inte människor som skulle kallas vänner. Jag får ingen fattning om tiden efter det. Det får ingen form. Vet inte om det är kantigt eller runt, bara trasigt.
Jag minns i alla fall lördagen den 7 mars 2009. Vuxna fötter som går, barnfötter som bara står.
Han ställde alltid bilden längst ner på gårdsplanen. Satt alltid på hörnet vid bordet och åt. Hade alltid en tumstock i arbetsbyxorna och åt sin medicin på samma sätt som alltid. Jag vet inte om det var han eller jag som var i dvala efter det, men den sommaren kändes inte vaken.
Nya människor kommer alltid in i ens värld utan att man vet om att det kommer hända. Nykär förälder gjorde mig vinter spyfärdig och ständigt ovetande gjorde mig prestationsgalen i hop om att bli bäst på någonting och få kontrollen över det. Då var jag inte ens bra på att drömma. En sextonårsdag firades i polen och snifftobak samt cigaretter drogs in av mina lungor istället för att blåsa ut ljus. När jag kom hem önskade jag inget annat än att ha båda två vid min sida när jag rev papper av presenter. Men i rädsla för konflikter istället för gratulationer var jag tyst.
Övning ger färdighet och färdighet gav betyg på 315 poäng. Under samma period kom även nyheten om att lämna ön stod på höstens schema x 2. Nu är bara den mest omständiga kvar och ärligt talat så har mitt hjärt och knän aldrig skakat så här mycket. Kommer jag göra samma sak mot mina små i framtiden, eller kommer jag bosätta mig i en äppelträdgård och mer envis än ett djur att aldrig lämna min plats ifall det skulle såra någon?
Inte många saker vet jag, men att jag älskar den här ön och barndomen den givit mig är en fakta jag aldrig kommer tvivla på. Det här var för att få min hjärna att klarna, som kanske fick andras att tjockna. Det spelar ingen roll ikväll, för detta skrev jag till mig själv.
Minnen är till för att minnas, bra eller dåliga så är det dem som har format dig.
Karen o and the kids - all is love
Shi shàng wú nán shi zhî pà yôu xin rén - För den envise är ingahinder oöverstidiga
Jag tror inte på återvändsgator. Tror istället på vägslut och att man fortsätter på en annan väg som man kanske inte tänkt sig från början. Vänder man om och ångrar sig hyllar man inte livet. Ångra inget, utan var glad för att allting betalas med en ny visdom.
" De dagar som du lär dig någonting, är bra dagar" - fina pappa
Jag lever i en melodi och sjunger mig genom dagarna. En ständig sång tills jag faller in i en dvala när ytterdörren stängs och inga busskort behövs mer. Det kinesiska språket uttalas ibland som i sång och allt blir bara finare. Tror att dagen har gått i en C-skala, ljust och klart.
Nu ska jag vara tyst och låta hjärnan sjunga mig till sömns.
" Where you'll find me, it's a mistery it's love it's love it's love it's love ♥ "
Jag tror inte på återvändsgator. Tror istället på vägslut och att man fortsätter på en annan väg som man kanske inte tänkt sig från början. Vänder man om och ångrar sig hyllar man inte livet. Ångra inget, utan var glad för att allting betalas med en ny visdom.
" De dagar som du lär dig någonting, är bra dagar" - fina pappa
Jag lever i en melodi och sjunger mig genom dagarna. En ständig sång tills jag faller in i en dvala när ytterdörren stängs och inga busskort behövs mer. Det kinesiska språket uttalas ibland som i sång och allt blir bara finare. Tror att dagen har gått i en C-skala, ljust och klart.
Nu ska jag vara tyst och låta hjärnan sjunga mig till sömns.
" Where you'll find me, it's a mistery it's love it's love it's love it's love ♥ "
La coeur de la mer
När jag inte orkar vara ensam har jag alltid den stora kärleken.
Sjön - vattnet - havet
Det omsluter mig på ett sätt ingen annan lyckas med. Tränger sig in och ger trygghet så att mitt skin aldrig känns utelämnat.
Fiskarna äter på mina fötter och bär på det hjärta till mina rötter.
Desto kallare alla andra tycker det blir, desto mer stiger temperaturen för mig. Jag får ha det för mig själv.
Och jag simmar in i mareldens timmar. Simmar tills gryningen bländar bort det varelser som lyser upp natten.
I dess famn kan mina muskler få tvinna och drunkna med mitt hjärta.
Jag ska alltid vila vid mina kärlek.
Sjön - vattnet - havet
Det omsluter mig på ett sätt ingen annan lyckas med. Tränger sig in och ger trygghet så att mitt skin aldrig känns utelämnat.
Fiskarna äter på mina fötter och bär på det hjärta till mina rötter.
Desto kallare alla andra tycker det blir, desto mer stiger temperaturen för mig. Jag får ha det för mig själv.
Och jag simmar in i mareldens timmar. Simmar tills gryningen bländar bort det varelser som lyser upp natten.
I dess famn kan mina muskler få tvinna och drunkna med mitt hjärta.
Jag ska alltid vila vid mina kärlek.
Mamma, jag lever nu.
Jag borde. Men gör det inte och ville inte heller för den delen. Och det känns lika enkelt som luft tills sömnlöshet vrider min kropp in till vansinne och skavsår. Vad är det jag bryr mig om nu?
Men jag har inga måsten jag borde följa. Man borde inte följa måsten. Måsten är bara ett sätt att sätta ord på sitt eget dåliga samvete, och det är bara du själv som gör kraven så stora så att det blir måsten.
"Om du gör ditt bästa får du inte tid att ängslas för misslyckanden" ROBERT HILLYER
Franska lokaler med hogwarts portar omringar min nya vardag, och det känns som att jag flyger. Kan nog till och med trolla då och då. Människor med åsikter och nya syner - jag älskar det!
Men jag har inga måsten jag borde följa. Man borde inte följa måsten. Måsten är bara ett sätt att sätta ord på sitt eget dåliga samvete, och det är bara du själv som gör kraven så stora så att det blir måsten.
"Om du gör ditt bästa får du inte tid att ängslas för misslyckanden" ROBERT HILLYER
Franska lokaler med hogwarts portar omringar min nya vardag, och det känns som att jag flyger. Kan nog till och med trolla då och då. Människor med åsikter och nya syner - jag älskar det!
the hjärta och the smärta och det fina!
När man för några pyttesmå sekunder lyfter från jordens yta och flyger all världens väg av lycka för att man fått det man längtat efter. Då hoppas jag verkligen inte att man åker lika långt ner i marken när det sedan vänder, för det har jag ingen livs lust till. Jag tror också att jag i denna stund är ett strålande exempel på att ingenting aldrig blir helt som man tänkt sig, hur väl man än planerat och hur länge.
Jag går på vägar längre högre och djupare än jag trodde. Finare och fulare, men definitivt spralligare. Jag springer med mitt blod i en fart jag aldrig uppnått förut. Tvärnitar. Accelererar. Fart igen. Snart stannar jag i göteborg, och förväntar mig att kära syster ord och egna väggar får mig att tänka på annat än att flyga.
Jag går på vägar längre högre och djupare än jag trodde. Finare och fulare, men definitivt spralligare. Jag springer med mitt blod i en fart jag aldrig uppnått förut. Tvärnitar. Accelererar. Fart igen. Snart stannar jag i göteborg, och förväntar mig att kära syster ord och egna väggar får mig att tänka på annat än att flyga.
La coeur de moi, la coeur de la vie.
Jag har ett vackert liv. En vacker syster som luktar gott om kvällarna och skrattar när jag skvätter krusbärs marmelad på väggarna. Har en runda som jag vet exakt i meter som jag springer var vecka som ger möjlighet. Stigar som blivit födda under mina fötter, som även följer landskap fyllda med skogens guld.
En mekanisk miljöförstörare följer mig vart jag vill och jag beundrar den fläckiga asfaltsvägen.
Sjuttiotals hus som ger väggar där barn kan inhallera sina cigaretter.
En gång ned spydda golv hos en gång nära, väldigt kära vänner är som fotoalbum på allt som jag har gjort. Det är inte mycket som jag har gjort, mitt liv är litet. Men det lever.
Det är så fullt av färger, ända ut i kanterna. Med ett överflöd av musik och toner. Jag hör alltid musiken, och ser noterna mellan raderna. Som August Rusch. Jag älskar allt det här. Det finns ju i mina rötter och vener.
Hjälp mamma, vart tar du med mig egentligen? Jag vill ju ingen annan stans än hem. nu
Träffade en person. Pappan bodde i Holland och kom aldrig hem och hälsade på. Så har inte jag det, men kanske gör olika handlingar att allt känns lika i slutet..
så jävla fruktansvärt rädd, men allt känns på ett eller annat sätt. konstigt nog mer när det smärtar
En mekanisk miljöförstörare följer mig vart jag vill och jag beundrar den fläckiga asfaltsvägen.
Sjuttiotals hus som ger väggar där barn kan inhallera sina cigaretter.
En gång ned spydda golv hos en gång nära, väldigt kära vänner är som fotoalbum på allt som jag har gjort. Det är inte mycket som jag har gjort, mitt liv är litet. Men det lever.
Det är så fullt av färger, ända ut i kanterna. Med ett överflöd av musik och toner. Jag hör alltid musiken, och ser noterna mellan raderna. Som August Rusch. Jag älskar allt det här. Det finns ju i mina rötter och vener.
Hjälp mamma, vart tar du med mig egentligen? Jag vill ju ingen annan stans än hem. nu
Träffade en person. Pappan bodde i Holland och kom aldrig hem och hälsade på. Så har inte jag det, men kanske gör olika handlingar att allt känns lika i slutet..
så jävla fruktansvärt rädd, men allt känns på ett eller annat sätt. konstigt nog mer när det smärtar
Akrobati liv
Jag ska rymma med en cirkus, jag ska dö i ett slott.
Äta mina tårtor, bli gravid i en tid om lott.
Aldrig älska med den andre, vara mig själv ner i graven.
Sova på ett tåg, och facineras av de stora slagen.
Någon ska jag älska, en dag ska jag gråta.
Resa genom världen, se allt i profil.
Spotta på facister, färdas med harmoniska mil.
Akrobatera med min längtan, sjunga i en drog.
Se det ovanliga, gå sönder av en hatisk såg.
Ska skratta med mina mediciner, bjude dem på te.
Bara ljuga vita lögner, få hela sahara att le.
Spinna mina visor, allt detta må vara möjligt.
Jag ska rymma med en cirkus, jag ska leva mina mil.
Äta mina tårtor, bli gravid i en tid om lott.
Aldrig älska med den andre, vara mig själv ner i graven.
Sova på ett tåg, och facineras av de stora slagen.
Någon ska jag älska, en dag ska jag gråta.
Resa genom världen, se allt i profil.
Spotta på facister, färdas med harmoniska mil.
Akrobatera med min längtan, sjunga i en drog.
Se det ovanliga, gå sönder av en hatisk såg.
Ska skratta med mina mediciner, bjude dem på te.
Bara ljuga vita lögner, få hela sahara att le.
Spinna mina visor, allt detta må vara möjligt.
Jag ska rymma med en cirkus, jag ska leva mina mil.
sjuttiotusenfemhundranittiontvå kilo tankar i mitt huvud.
Berätta igen, anledningen till att vi äter.
Ibland blir jag rädd för mig själv och mina måsten,krav, prestationer. Men framför allt min tankar.
Måste hålla mig på banan nu, om jag skulle falla tillbaka. Då är jag inte en av dem som åker bussen mot göteborg den 24 augusti för att ropas upp i en aula och vara behörig till skolan.
Ibland blir jag rädd för mig själv och mina måsten,krav, prestationer. Men framför allt min tankar.
Måste hålla mig på banan nu, om jag skulle falla tillbaka. Då är jag inte en av dem som åker bussen mot göteborg den 24 augusti för att ropas upp i en aula och vara behörig till skolan.
tid i mitt livsfördriv
Känns som att jag ljuger så att jag spyr och lever tills jag ligger på marken, så yr av det jag gör. Kan inte helt urskilja på om jag lever ett eget liv eller efter ett mönster som jag fått idéer av från andra. Jag håller på att hitta vem jag är, men där i mellan är tiden så kolosalt upprepande och snabb. Aldrig den samma och otroligt långsam.
Kent - jag vet inte ens om jag kan höra ljudet av juli där utanför. Det finns så mycket som ska bestämmas, som jag gör en alldeles för stor grej av, tydligen. Men för mig har jag aldrig fattat ett större beslut för på ett sätt gillar jag att det är en stor grej. Den är viktig och det är därför jag skräms näst intill tårar av att kroppar och huvuden runt omkring vill skynda på det.
Livet är ett tidsfördriv. Inte för att det skulle vara ett dåligt ting, men vad skulle ni annars kalla livet? Något som går utan att betyda? För vissa någonting de inte längre vill befinna sig vid, och för vissa någonting de kan greppa och använda till fullo.
Men vad gör vi med tiden i vårt livsfördriv?
Det första jag ska göra imorgon är sluta spinna tankarna på att allt är dåligt, negativt och osunt. Min tid ska finnas i luften, och jag tänker verkligen andas den!
Kent - jag vet inte ens om jag kan höra ljudet av juli där utanför. Det finns så mycket som ska bestämmas, som jag gör en alldeles för stor grej av, tydligen. Men för mig har jag aldrig fattat ett större beslut för på ett sätt gillar jag att det är en stor grej. Den är viktig och det är därför jag skräms näst intill tårar av att kroppar och huvuden runt omkring vill skynda på det.
Livet är ett tidsfördriv. Inte för att det skulle vara ett dåligt ting, men vad skulle ni annars kalla livet? Något som går utan att betyda? För vissa någonting de inte längre vill befinna sig vid, och för vissa någonting de kan greppa och använda till fullo.
Men vad gör vi med tiden i vårt livsfördriv?
Det första jag ska göra imorgon är sluta spinna tankarna på att allt är dåligt, negativt och osunt. Min tid ska finnas i luften, och jag tänker verkligen andas den!
