Blommor växer inte i snö
"Se till att få bort denna knoppande kärlek från sin kvist" - skönheten & odjuret
Denna tiden är den jag älskar mest och människor beter sig som bäst. Man blir ett litet barn som inte än sett världsproblem och spricker nästan av längtan efter julafton. Jag är ett litet barn och ju närmare julafton kommer, desto osäkrare blir jag på om jag verkligen gillar det. Kom igen vi är äldre nu, nästan vuxna. Vi har växt ifrån det där, och dem växte ifrån varandra och skiljde sig. Julen blir aldrig som den var förut, du kommer behöva sitta i en bil med packade väskor och åka till ett annat hem på julafton hedan efter, det vet du ju. Bara att växa upp och inse det också. Det kommer bara var några år till, som du behöver sitta och tänka efter vad du säger så att mamma inte börjar gråta. Eller så att din lillebror inte blir orolig och tror att familjen kommer blir ännu mer splittrad över hans oskyldiga barna lekar. Herregud, han håller på att bli precis som jag. Antingen håller han tyst, eller så ljuger han för att det ska bli bättre. Han glömmer definitivt bort att leva för sig själv i alla fall, och efter sina egna behov.
Blir så splittrad på gränsen mellan att vara barn, vuxen och sig själv. Förstår inte varför jag just vid jultid dras så häftigt åt alla de olika hållen på en och samma gång. Kanske för att jag vet vad jag egentligen tycker om, men inte hur jag ska kunna göra det. Kanske för att jag hellre ser att de omkring mig mår bra, för då mår jag bra. Kanske för att jag en gång blev tvungen att inte längre vara ett barn ungefär vid den här tiden, och att jag vet med mig själv att jag älskat att få vara ett barn lite längre.
När man känner något som kliar i ryggmärgen, något som gör ont så är det det man skriver ner eller talar om. Självklart har jag vuxit av detta också, men det som är bra nämner man sällan.
Denna tiden är den jag älskar mest och människor beter sig som bäst. Man blir ett litet barn som inte än sett världsproblem och spricker nästan av längtan efter julafton. Jag är ett litet barn och ju närmare julafton kommer, desto osäkrare blir jag på om jag verkligen gillar det. Kom igen vi är äldre nu, nästan vuxna. Vi har växt ifrån det där, och dem växte ifrån varandra och skiljde sig. Julen blir aldrig som den var förut, du kommer behöva sitta i en bil med packade väskor och åka till ett annat hem på julafton hedan efter, det vet du ju. Bara att växa upp och inse det också. Det kommer bara var några år till, som du behöver sitta och tänka efter vad du säger så att mamma inte börjar gråta. Eller så att din lillebror inte blir orolig och tror att familjen kommer blir ännu mer splittrad över hans oskyldiga barna lekar. Herregud, han håller på att bli precis som jag. Antingen håller han tyst, eller så ljuger han för att det ska bli bättre. Han glömmer definitivt bort att leva för sig själv i alla fall, och efter sina egna behov.
Blir så splittrad på gränsen mellan att vara barn, vuxen och sig själv. Förstår inte varför jag just vid jultid dras så häftigt åt alla de olika hållen på en och samma gång. Kanske för att jag vet vad jag egentligen tycker om, men inte hur jag ska kunna göra det. Kanske för att jag hellre ser att de omkring mig mår bra, för då mår jag bra. Kanske för att jag en gång blev tvungen att inte längre vara ett barn ungefär vid den här tiden, och att jag vet med mig själv att jag älskat att få vara ett barn lite längre.
När man känner något som kliar i ryggmärgen, något som gör ont så är det det man skriver ner eller talar om. Självklart har jag vuxit av detta också, men det som är bra nämner man sällan.
Kommentarer
Trackback
