la colone vertebral

Fan jag orkar inte vara ensam och patetisk på detta tonårsvis ikväll. Orkar inte lyssna på alla de där kloka låtarna som berättar om ungefär exakt så du känner, eller kolla på en film och grina sjutton gånger om för att det är romantiskt och lyckligt och du blir avundsjuk. Eller för att det är lite hopplöst och sorgligt, och du har aldrig kännt mer medkänsla. Om någon nämner minsta lilla om kärlek en gång till ikväll, om hur bra de har det ihop eller vill visa söta puss bilder, då tänker jag inte ens bry mig om att gå in på toan. Då spyr jag fan bara rakt på mig själv rakt ner i sängen. Känner att jag bara mår lite illa av det ikväll, eller så har jag ätit för mycket choklad. Skillnaden är hårfin.

En bastu med svett och skratt och några brudar, eller en Josef som skickar hus-sms det är vad jag behöver. Ska nog lägga mig på mitt golv nu, det tycks alltid ha den rätta temperaturen och taket kan du forma till vilken himel du vill. Balansen behöver du inte hålla heller, så tankarna är precis där du behöver dem, eller där de inte ska vara men alltid är. 

Tiden rullar, jorden snurrar - jag tar erat tåg detta året.