jag behåller dina händer
Har kommit på att jag pratar alldeles för mycket med ögonen. Får för mig att människor ska förstå precis vad jag menar när jag stirrar dem gula och blå. Stor eller liten pupill, så hör ju folk ändå bara allt mitt pladder som far ur min mun klockan två på natten. Vad jag drömmer, att jag inte kan koka kaffe, mina frågor om varför då eller en liten ton in i mellanåt. Men när jag verkligen undrar något eller vill ha något sagt, då ger jag all makt åt mina ögon. Frida tänker du inte alls på att klockan börjar närma sig halv tre och det är kolsvart?
Äsch, tids nog pratar väl någon annan än mig. Men ska jag stå och vänta på det? Jag är ju inte den där cirkelpersonen av mig. Skulle vilja vara lika snabb som floden och springa lite istället för att stå här och skyffla snö, som jag tycks gjort i någon månad nu.
Egentligen kräver jag inte så mycket. Några andetag, en lukt och ett par händer. Och jo föresten, den där rösten också. Men den förväntar jag mig ju inte förens så småningom.
